Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

"The way, way back"

Världens olyckligaste. Liam James spelar 14-årige Duncan.
Foto: AP Photo/Fox Searchlight, Claire Folger

"THE WAY, WAY BACK"

DRAMAKOMEDI

Land: USA.

Av: Nat Faxon, Jim Rash.

Med: Liam James, Toni Collette, Steve Carell, Sam Rockwell.

Längd: 1.43.

Barntillåten.

Det finns en hel del som är tilltalande här.

Bitterljuva "The way, way back" prickar ofta rätt när den skildrar 14-årige Duncan (Liam James), bortkommen och blyg och på ett sommarlov han inte vill vara.

Hans mamma har en ny man som har svårt för Duncans trulighet, och menar nedsättande att han är en trea på en tiogradig skala. Nu ska Duncan ägna sommaren åt att få upp poängen, mogna och skaffa flera lager skinn på näsan.

Det är inte direkt vad denne yngling vill.

I granntjejen finner han en vän - i den äldre Owen (Sam Rockwell) en medelålders själsfrände.

När Duncan förklarar för honom, den lättsamme och vitsande vakten på ett äventyrsbad, att han inte fattar får han svaret: "Jag vet vad du pratar om."

Owen har givetvis själv varit där.

Ett kamratskap över generationsgränserna tar sin början.

Gulligt så det förslår blir det när Duncan får hjälp att se igenom vuxenvärldens förljugenhet. Den fula ankungen letar och hittar de vingar som ska få honom att sakta lyfta.

Delar av gänget som gjorde utmärkta "The descendants" står bakom "The way, way back".

De är lite väl förtjusta i sin egen historia och den fastnar i samma känsla filmen igenom. Rar förvisso, men aningen tjatig efter hand.

Det går att gestalta utanförskap under uppväxten där sömmarna inte syns lika tydligt.