Vi befinner oss som vanligt i en postapokalyptisk diffus framtid. Här råder ordning. Men där ”Hunger games” har sina zoner och ”Divergent”-serien sina falanger, har man här tagit steget längre och avskaffat allt som händelsevis skulle kunna rubba sinnesfriden, från musik till minnen och kärlek.
Invånarna tror att de är lyckliga, när de i själva verket lever själlösa bokstavligen svartvita liv.
Söta djur och gnistrande snö
Men den unge Jonas (Thwaites) har sett glimtar av färg, och väljs därför till att ärva uppgiften som Receiver – från The Giver (Bridges). Det är ett hedersuppdrag som innebär att man får exklusiv tillgång till hela livsspektrat från känslor till historia, i syftet att rådgiva samhällets äldste.
Och i takt med att Jonas kunskaper ökar, så fylls de stilrena filmrutorna med färg och energi.
Verkligheten sköljer över honom i form av bilder på glada barn, söta djur, forsande vatten, uppsluppna bröllopsfester, och gnistrande snö. Men Jonas får även tas med krigets och dödens fasor.
Flummig stämning
Det är visdomar av den typ man kan möta på en livsbejakande yogaklass. Irriterande ytligt eller känslomässigt medryckande, det är bara att välja.
Men jag köper den emellanåt flummiga stämningen, och gillar att den här filmen är mindre av actionäventyr och mer av filosofisk saga med rötter i verkligheten.
För ganska snart står det klart vad Skarsgårds vänlige läkare faktiskt gör med spädbarnen som inte håller måttet. Med hjärntvättad professionalism sållar han obekymrat ut små övermänniskor. En syn med obehaglig svindel.
