Baserad på Michael Lewis' bästsäljande fackbok från 2010, börjar allt med att värdepapperssäljaren Jared Vennett (Gosling) vänder sig direkt till publiken för att förklara hur bankmännen gick från förlorar- till höjdarstatus i samhället. Vi förflyttas sen till fondförvaltaren Dr. Michael Burry som ger intryck av att vara allt annat än en slick börshaj, där han sittandes på kontoret vrålar och trummar till rasande metal. Han är typen utan vare sig social kompetens eller intresse för personlig hygien, men han är den första som ser mönstret: Att den tidigare så stabila amerikanska bomarknaden bara är ett luftslott, och han tvekar inte inför att spekulera.
Steve Carell i The big short
Snart nosar andra upp spåret. Bland annat Mark Baum (Steve Carell), en frispråkig och luttrad fondchef som tröttnat på mänskligheten, men som samtidigt verkar var en av få som ser de verkliga konsekvenserna av det cyniska spelet. Under ett studiebesök i Florida gapar lyxvillorna spöklikt tomma, samtidigt som människor med osäkra inkomster tyngs av vansinniga lån.
Det låter förstås sorgligt snarare än roligt, men "Anchorman"-regissören lyckas på ett fullkomligt makalöst sätt kombinera ett humoristiskt handlag med pedagogiska ambitioner. Och när Ryan Goslings charmiga berättare inte räcker till, så får en Margot Robbie i bubbelbadet eller en Selena Gomez vid spelbordet förklara den tristaste terminologin.
The big short med humor som vapen
Resultatet är en kaxigt nyskapande mix av dokumentär autenticitet, och glimten i ögat-flytet man annars mest förknippar med kuppfilmer som "Ocean's 11". Fast den här gången är det inget casino som rånas, det är vanliga arbetande människor, och ändå sitter man där och hejar på systemets utnyttjare. Det säger ändå en del om hur vi kunde hamna där vi hamnade.
Till och med en förlorare älskar en vinnare, men med humorn som vapen lämnar "The big short" en ändå med pyrande ilska som känns påläst konstruktiv snarare än hopplös.
