Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

"Taikon"

Filmen bygger på Lawen Mohtadis biografi ”Den dag jag blir fri”.

Jag tror inte att jag under hela min skoltid fick lära mig något om romer, deras historia eller om Katarina Taikon. Vi diskuterade inte ens Katitzi-böckerna, även om de fanns på biblioteket och jag läste dem med vidöppet hjärta.

Dokumentär

Sverige. Av Lawen Mohtadi, Gellert Tamas. Med Katarina Taikon, Rosa Taikon, Olof Palme. Längd: 1:34. Från: Barntillåten.

Bilderna och berättelserna i dokumentären om Katarina Taikon är därför fullkomligt överväldigande, och på samma gång som jag jublar över framgångarna för hennes politiska kamp så sörjer jag över hur illa vi förvaltat dess arv.

Filmen bygger på Lawen Mohtadis biografi ”Den dag jag blir fri”, och lanserar övertygande Taikon som Sveriges svar på Martin Luther King. Med sällsam empatisk glöd kämpar hon på sextiotalet för romernas rättigheter, och ser till att de 900 som finns i Sverige får tillgång till självklara mänskliga rättigheter som bostad och skola.

Dåtidens politiker, journalister och kulturdebattörer är ändå tveksamma: Nog saknar väl ”zigenarna” husvagnslivet lite, och är det inte lite onödigt att kämpa med läsningen? Ivar Lo Johansson varnar med olika rasargument för hur Sverige är på väg att förlora sitt sista vandringsfolk.

Resonemang vars pinsamhetsfaktor förstärks när de ställs mot bilder från romernas läger, där snön viner genom tältduken i den ofattbara trångboddheten. Det var för tur för Katarina Taikon att hon födde på sommaren – så att hon överlevde.

”Taikon” är på så vis både en oumbärlig historielektion, och ett mångfacetterat porträtt av en politisk hjälte. Här finns livslust, humor och skarp retorik, men även ett slit där de egna behoven och familjen sätts åt sidan.

Systern Rosas och barnens berättelser är sällsynt gripande. Andra intervjupersoner hade man kanske kunnat avstå, och ibland är deras relation till Katarina Taikon lite oklar. Men det är randanmärkningar på en annars otroligt välbalanserad film där man aldrig faller för framgångssagans enkla retorik.

Till slut ska även Katarina Taikons glittrande låga slockna. Så ofattbart det känns när man hör den drivna rösten ”det är er plikt att begripa”, ser fackeltågen och plakat som säger ”låt zigenarna stanna". Men det var då, och nu är nu – i likgiltighet och mörker.