Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

"Spy"

Melissa McCarthy dominerar i komedin "Spy".
En av hennes motspelare är Jude Law.
Foto: Sean Gallup

"Spy" trodde jag skulle vara en genomsnittlig spionkomedi med Jude Law som slajmig James Bond-typ och Melissa McCarthy som hans klumpiga Moneypenny.

Men jag hade fel. Så fel!

Istället är "Spy" den piggaste och fräschaste komedin jag har sett i år, och efteråt är jag beredd att donera min själ till Melissa McCarthy. Den skulle helt enkelt få det roligare där.

BIO

"Spy"

Actionkomedi

USA.

Av Paul Feig.

Med Melissa McCarthy, Jude Law, Jason Statham, Miranda Hart, Rose Byrne, Björn Gustafsson.

Längd: 2:00.

Från: 15 år.

Så bra är skådespelarna

Melissa McCarthy

McCarthy och regissören Paul Feig (Bridesmaids, The Heat) brukar ju vara en bra kombo. Men det är först nu som McCarthy får det material hon förtjänar. Hon verkligen blommar och spelar till max i varenda scen. Misstänker starkt att detta inte blir den sista ”Spy”-filmen.

Jason Statham

Fantastisk rolig som vresig, helt galen agent med världens kanske bredaste cockney-dialekt. Älskar hans överdrivna upprabblingar av allt våldsamt han överlevt i fält. Tänk hans Fast & Furious-skurk, fast skruvad ett extra humorvarv och pimpad med brittisk tweed.

Miranda Hart

Anglofiler känner säkert igen Hart som fina Chummy i ”Barnmorskan i East End”. Här blir hon parhäst till Melissa McCarthy, och det är en fröjd att se dem agera mot varandra. Vill helt klart se mer av Hart.

Björn Gustafsson

Är ganska kortlivad som livvakten Anton. Men Gustafssons patenterade sårade manlighet passar perfekt i den här filmen, och det är inte utan att man blir stolt när McCarthy slänger glåpord som ”svensk godisfisk” efter honom.

Men vi börjar på bekant mark, där den brittiske agenten Fine (Law) är på hemligt uppdrag i glamourös miljö. Samtidigt från ett skadedjurs-invaderat CIA-kontor följer agent Cooper (McCarthy) hans minsta steg i övervakningssystemen. Med imponerande uppfinningsrikedom fjärrstyr hon vant sin agent i fält, men den här gången går allt fel.

Tydlig feminism

Det visar sig att samtliga agenters identiteter har röjts, utom den tillhörande den osynliggjorda kontorsråttan Cooper. Efter moget övervägande inser chefen (Allison Janney) att Cooper därmed är mest lämpad att rädda byrån, vilket upprör manliga kollegan Ford (Statham) till den grad att han säger upp sig.

”Spy” är på det viset komedins motsvarighet till ”Mad Max: Fury Road”: Här finns en tydlig feminism som får spira i symbios med lättillgänglig underhållning. McCarthys Cooper blir snabbt en representant för den duktiga, lite tantiga, men ack så osynliga medelålders kvinnan, som här till slut får en chans att visa vad hon går för. Om än inte på samma villkor som männen.

Helt underbart tramsigt

Coopers täckmantlar har inget med martinis och smokings att göra. Hennes förklädnader pendlar mellan galen kattkvinna och ”någons homofobiska faster”. Det är så klart vansinnigt roligt, och McCarthy sätter de fysiska tjockisskämten precis lika bra som den överraskande actionkoreografin. Det är både smart och helt underbart tramsigt.