Ni trodde att vi nått klimax? Åh, nej. För vad som verkligen är kicken för regissören Arnold (Wilson) är när han till sist avslutar med att överräcka cirka 250 000 kronor kontant till flickan (Poots), i utbyte mot att hon slutar sälja sig och satsar på sin dröm. I det här fallet skådespeleri.
Om man tillhör den fraktion av mänskligheten som hatar osannolikhet på film, och då i synnerhet osannolika sammanträffanden, bör man akta sig för den här komedin. ”She's funny that way” är nämligen ett unket screwball-spöke, eller mer välvilligt tolkat en högtidligt mumifierad sak från Hollywoods gyllene era.
Har sin charm
Givetvis kommer regissören att möta sin call girl igen, i en serie urartade förvecklingar.
Somligt har sin charm. Som inledningens förtexter till Irving Berlins ”Cheek to cheek", den ständiga ”Frukost på Tiffanys”-romantiken, ikoniserandet av Audrey Hepburn, och ett bärande ekorr-skämt som bygger på en replik från Ernst Lubitsch-filmen ”Husan som inte visste sin plats” (1946).
Vassa skämt saknas
Bland producenterna finns mästare av charm som Wes Anderson och Noah Baumbach, men filmen når ändå aldrig över nivån av trött Woody Allen. Här saknas vassa skämt, och berättelsen där männen är komplett styrda av sexdriften är för dum.
Till en början lyckas de begåvade skådespelarna sminka över bristerna, men i takt med att skriktonen på replikerna höjs, går just den där filmmagin man flörtar med sakta förlorad.
