Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Så bra är Woody Allens "Café Society"

Foto: Sabrina Lantos / Sabrina Lantos

Woody Allens senaste är ofta så aptitlig att jag nästan kan känna oxytocinet flöda i kroppen. Tänk er en stor kopp choklad med en oväntad bitter kakaohalt i botten. Här ryms en lekfull stämning, en fröjd för ögat och en kärlekshistoria med viss dynamik.

Så bra är skådespelarna

Jesse Eisenberg

Eisenberg är som gjord för att spela en nervös, men intelligent, romantiker. Bäst är det i början när han faktiskt får vara rolig på ett fumligt och gulligt sätt.

Kristen Stewart

På sätt och vis är det ju jätte tröttsamt med Allens ständiga mystiska vackra flickor. Men här finns ändå lite egenskaper att bygga på, och Stewart gör väldigt bra ifrån sig.

Steve Carell

Känns inte helt trovärdig när det kommer till att visa känslor, men han är fantastisk på att prata snabbt, och scenerna där han superminglar sig fram genom tillvaron är snygg komedi.

Blake Lively

Lyckas förmedla ett visst djup, trots att hon mest bara ska spela vacker och passande. Lively blir allt bättre som skådis för var film hon gör just nu

DRAMAKOMEDI

USA. Av Woody Allen. Med Jesse Eisenberg, Kristen Stewart, Steve Carell, Blake Lively, Corey Stoll, Parker Posey. Längd: 1:36. Från: 15 år.

Det är 30-tal i Hollywood, och den kaliforniska solen har aldrig strålat mer gyllene. Den gammeldags glamouren är laddad med stenvillor, blomstrande trädgårdar, fontäner och den sortens filmstjärneglans som vävs av tunga pälsar och glansigt silke.

Hit kommer självklart Woody Allens alter ego, den judiske unge mannen Ben (Eisenberg) i hopp om ett jobb hos sin morbror höjdaragenten (Carell). Det får han, och dessutom en guidad tur av morbroderns vackra sekreterare Vonnie (Stewart).

Ben faller naturligtvis pladask, och blir så förälskad att man nästan tycker synd om honom. Vonnie har pojkvän, men charmas alltmer av Bens barnsliga entusiasm, och snart är triangeldramat ett faktum.

 

LÄS MER: Så bra är "Love and Friendship"

 

Romantisk energi mellan Eisenberg och Stewart

Både Eisenberg och Stewart uppfyller sina rollfigurer med en livsande som får romansen att spritta av energi. Hon påstår sig vara ointresserade av det ytliga Hollywoodlivet, men grimaserar ändå avskräckt när han börjar prata om en tillvaro med poeter i Greenwich Village.

Ben återvänder ensam till New York, och tar sig i stället an sin gangsterbrorsas nattklubb. Långsamt transformeras hans naivitet till något mer desillusionerat. Filmen förlorar sin initiala lätthet, och börjar flyta runt mer sömnigt planlöst.

Gangsterhumor, familjerelationer och sprudlande småroller tråcklas in med hafsig charm, men också rätt många lösa ändar. Det är nästan som en provkarta över allt möjligt som filmskaparen roat oss med tidigare.

 

LÄS MER: Så bra är "Bridget Jones's Baby"

 

Men nattklubbslivets myllrande statusvärld har inte samma intensitet som den inledande kärlekshistorien, och från skört och sorglöst gör Allen ett tvärt kast in i en lite väl oväntad melankoli med spår av meningslöshet.

Det är som att Allen sticker hål på den lyckliga bubbla han själv skapat.

 

 

Följ Expressen Nöje på Facebook - där kan du kommentera och diskutera våra artiklar.

 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!