Det är 30-tal i Hollywood, och den kaliforniska solen har aldrig strålat mer gyllene. Den gammeldags glamouren är laddad med stenvillor, blomstrande trädgårdar, fontäner och den sortens filmstjärneglans som vävs av tunga pälsar och glansigt silke.
Hit kommer självklart Woody Allens alter ego, den judiske unge mannen Ben (Eisenberg) i hopp om ett jobb hos sin morbror höjdaragenten (Carell). Det får han, och dessutom en guidad tur av morbroderns vackra sekreterare Vonnie (Stewart).
Ben faller naturligtvis pladask, och blir så förälskad att man nästan tycker synd om honom. Vonnie har pojkvän, men charmas alltmer av Bens barnsliga entusiasm, och snart är triangeldramat ett faktum.
LÄS MER: Så bra är "Love and Friendship"
Romantisk energi mellan Eisenberg och Stewart
Både Eisenberg och Stewart uppfyller sina rollfigurer med en livsande som får romansen att spritta av energi. Hon påstår sig vara ointresserade av det ytliga Hollywoodlivet, men grimaserar ändå avskräckt när han börjar prata om en tillvaro med poeter i Greenwich Village.
Ben återvänder ensam till New York, och tar sig i stället an sin gangsterbrorsas nattklubb. Långsamt transformeras hans naivitet till något mer desillusionerat. Filmen förlorar sin initiala lätthet, och börjar flyta runt mer sömnigt planlöst.
Gangsterhumor, familjerelationer och sprudlande småroller tråcklas in med hafsig charm, men också rätt många lösa ändar. Det är nästan som en provkarta över allt möjligt som filmskaparen roat oss med tidigare.
LÄS MER: Så bra är "Bridget Jones's Baby"
Men nattklubbslivets myllrande statusvärld har inte samma intensitet som den inledande kärlekshistorien, och från skört och sorglöst gör Allen ett tvärt kast in i en lite väl oväntad melankoli med spår av meningslöshet.
Det är som att Allen sticker hål på den lyckliga bubbla han själv skapat.
Följ Expressen Nöje på Facebook - där kan du kommentera och diskutera våra artiklar.
