Med detta sagt, hade jag nog hoppats på lite mer av den här filmen. De senaste årens Disneyuppdateringar har på ett överraskande snyggt sätt fräschat upp originalen. ”Maleficient” var en underbart feministisk Törnrosaskildring ur häxans perspektiv, ”Peter och draken Elliott” försågs med en hipstermysig ”folksy” ton, och ”Djungelboken” blev ett visuellt underverk med en svängig Bill Murray-Baloo på köpet.
Nya ”Skönheten och odjuret” kan i bästa fall beskrivas som en ”Fifty shades of Grey” för barn. Historien är ju i princip densamma: Enkel flicka av folket möter rikt monster, och får honom att mjukna med kärlek, och allt detta i en miljö av lika delar fängelsehåla och sockersöt Marie Antoinette-bakelse. Med peruker, röda plutmunnar och en mycket vagt gay Le Fou, verkar här faktiskt finnas en tanke om en erotisk touch, som man dock inte vågat ta i mål. Blinka, och du missar den omtalade homosexuella kärleksscenen.
Istället är den nya filmen främst en på detaljnivå kalkerad kopia av den gamla. Som gammalt fan kan jag tolka det som en hyllning, och det är oftast rätt kul att återuppleva de klassiska scenerna med ny cgi-teknik.
Inledningsvis imponerar det sagolika överdådet. Men efter ett tag börjar det kännas som att man blivit gäst på ett påkostat amerikanskt bröllop iscensatt av en trött Tim Burton. Det är för mycket och för tomt, och med sprickor i fasaderna. Odjuret är till exempel en överraskande dålig teknisk skapelse, som man ändå saknar när han väl förvandlats till mesig prins.
Barn i prinsessåldern kommer naturligtvis inte kunna motstå denna arsenal av glitter, guld och fantastisk musik, och lämnar troligtvis ändå bion i någon form av extas. Men jag som var med på första varvet, hade behövt något mer än avslutningens befriande cameorollsexplosion.
