Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Så bra är nya "Skönheten och odjuret"

Från "Skönheten och odjuret". Foto: Null / (C) 2016 DISNEY ENTERPRISES INC. ALL RIGHTS RESER
Bilder från filmen Foto: Null / (C) 2016 DISNEY ENTERPRISES INC. ALL RIGHTS RESER

Premiären av Disneys tecknade ”Skönheten och odjuret” 1991 minns jag som en revolution.

I en tid då det fortfarande fanns så lite barnunderhållning att man frivilligt tittade på tyggrodan ”Skurt" i TV3, var kombinationen av intelligent Disneyprinsessa och tekniskt avancerade musikalscener ren magi.

Väck mig mitt i natten, och jag kan än i dag sjunga vilken text som helst ur filmen.

Så bra är filmen

Musikal

SKÖNHETEN OCH ODJURET

USA. Av Bill Condon. Med Emma Watson, Dan Stevens, Luke Evans, Kevin Kline, Josh Gad, Ewan McGregor, Emma Thompson, Ian McKellen. Längd: 2:09. Från: 11 år.

Så bra är skådespelarna

Emma Watson

Sjunger fint, och passar bra för rollen. Men känns ändå lite blek, och jag kommer gång på gång på mig själv med att grunna över hur Alicia Vikander kunde ha gjort den med lite mera glöd.

 

Dan Stevens

Det är alltså Matthew Crawley från ”Downton Abbey” som är prinsen. Känns så klart mer intressant som sitt inledningsvis dekadenta onda jag, och hur prinsmesig som helst mot slutet.

 

Luke Evans

Bullrar och frustar som osympatiske Gaston, och är den enda skådespelaren som verkar beredd att tävla med tekniken i utstrålning. Bäst i filmen.

 

Kevin Kline

Är alltid ett kärt återseende, och är här mer av romantisk konstnär än originalets virriga uppfinnare, vilket passar Belles lite sköra pappa bra.

Med detta sagt, hade jag nog hoppats på lite mer av den här filmen. De senaste årens Disneyuppdateringar har på ett överraskande snyggt sätt fräschat upp originalen. ”Maleficient” var en underbart feministisk Törnrosaskildring ur häxans perspektiv, ”Peter och draken Elliott” försågs med en hipstermysig ”folksy” ton, och ”Djungelboken” blev ett visuellt underverk med en svängig Bill Murray-Baloo på köpet.

Nya ”Skönheten och odjuret” kan i bästa fall beskrivas som en ”Fifty shades of Grey” för barn. Historien är ju i princip densamma: Enkel flicka av folket möter rikt monster, och får honom att mjukna med kärlek, och allt detta i en miljö av lika delar fängelsehåla och sockersöt Marie Antoinette-bakelse. Med peruker, röda plutmunnar och en mycket vagt gay Le Fou, verkar här faktiskt finnas en tanke om en erotisk touch, som man dock inte vågat ta i mål. Blinka, och du missar den omtalade homosexuella kärleksscenen.

Istället är den nya filmen främst en på detaljnivå kalkerad kopia av den gamla. Som gammalt fan kan jag tolka det som en hyllning, och det är oftast rätt kul att återuppleva de klassiska scenerna med ny cgi-teknik.

Inledningsvis imponerar det sagolika överdådet. Men efter ett tag börjar det kännas som att man blivit gäst på ett påkostat amerikanskt bröllop iscensatt av en trött Tim Burton. Det är för mycket och för tomt, och med sprickor i fasaderna. Odjuret är till exempel en överraskande dålig teknisk skapelse, som man ändå saknar när han väl förvandlats till mesig prins.

Barn i prinsessåldern kommer naturligtvis inte kunna motstå denna arsenal av glitter, guld och fantastisk musik, och lämnar troligtvis ändå bion i någon form av extas. Men jag som var med på första varvet, hade behövt något mer än avslutningens befriande cameorollsexplosion.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!