Det visuella miraklet är euforiskt rogivande, ändå lyfter det inte riktigt som sist.
Förmodligen för att J.K. Rowling har lastat ”Fantastiska vidunder”-uppföljaren inte bara med en ny och tyngre ondska, utan även ett omfattande persongalleri med egna små berättelseaskar staplade inuti den stora sagan. Mycket ska med, och det börjar med en dramatisk fritagning av Gellert Grindewald (Johnny Depp) som av oklar anledning hållits fången av Trolldomsministeriet. Härifrån sätts allting i rörelse runt Credence Barebone (Ezra Miller) vars handlingar förutspås bli avgörande för allas framtid. Den rare Newt Scamander (Eddie Redmayne) är bara en av många som är på jakt efter honom, och på kuppen hoppas han på att återförenas med Tina Goldstein (Katherine Waterston) som efter ett missförstånd tror att Newt inte längre älskar honom.
Och så håller det på. Varje dramatisk vindling tenderar att ivrigt rusa vidare till ännu en, via bakgator i mellankrigstidens Paris eller plågsamt förträngda minnen (vilket säkerligen gläder de trognaste fansen).
Albus Dumbledore (en charmerande Jude Law) har en sidohistoria, Tinas syster Queenie har en, och så vidare. Allt spretar och spirar, för att till slut sugas ihop mot en stor och oundviklig uppgörelse där freden mellan magiker och mugglare står på spel.
Lite svårt att andas under allt detta blir det trots allt. Enkelheten och förundran från den första filmen är på så vis saknad. Visst strålar även denna av Newt Scamanders nästan renande vänliga leende. Men jag hade velat se mer av honom ömsint vårdande sina magiska djur, eller bara fått vila lite i de mer oskuldsfulla magiska tricksen.
”Fantastiska vidunder” är ändå som bäst när den likt en njutningsfull suck fyller atmosfären med en julaftonstindrande hoppfullhet om att magi faktiskt finns på riktigt, någonstans i mellanrummen.
FANTASTISKA VIDUNDER: GRINDEWALDS BROTT
USA, Storbritannien.
Av: David Yates.
Med: Eddie Redmayne, Johnny Depp, Katherine Waterston, Zoë Kravitz, Ezra Miller, Jude Law.
Längd: 2:13.
Från: 11 år.
Så bra är skådespelarna
Eddie Redmayne
Är fortfarande mycket förtjust i hans genomgoda hjälte och hur den stammar, undviker ögonkontakt och ler nervöst. Redmaynes trollkarl känns alltigenom äkta, på ett fullkomligt avväpnande sätt.
Jude Law
Spelar sin Dumbledore på ett mjukt och graciöst sätt som det nästan gnistrar om. I varje scen känns det på något sätt som man saknat honom.
Katherine Waterston
Även hennes lite barska Tina är en smått förtjusande rollfigur. Men här får den tyvärr inte det utrymme den förtjänar, och mötena med Tina känns nästan stressade.
