Hans gamla chef Professor Brand berättar om ett nyupptäckt maskhål, en genväg i rumtiden, som kan leda till nya bosättningar på andra planeter nu när jorden är på väg att dö. NASA har byggt rymdskeppet Endurance och Cooper övertalas att lämna sina två barn på gården för att tillsammans med några andra astronauter göra sitt livs resa för att rädda mänskligheten. Frågan är om han och den övriga besättningen kommer att kunna återvända till jorden och hur kommer den att se ut då?
Det blir lätt att tankarna går till "Armageddon" när man läser synopsis om den ofrivillige hjälten som ska rädda världen, men eftersom det är Christopher Nolan i registolen så förstår vi att det är ett tyngre drama än så.
"Interstellar" har mer gemensamt med Kubricks mästerverk "2001 - ett rymdäventyr", men är mer tillgänglig i sin beskrivning av människans utforskande av andra planeter.
"Interstellar" har en grundhistoria baserad på kärleken mellan en far och hans dotter, men tangerar stundtals Kubricks visuella stil och då skiljer det ändå 46 år emellan verken. Nolan verkar, efter sina tidigare succéer, ha fått en särställning i Hollywood att få göra filmerna efter sitt eget huvud. Men om han har final cut känns osäkert. Kanske producenterna är inne i klipprummet för att jämka till ett slut som funkar för den breda publiken, men oavsett detta så hör Nolan till en säregen art av filmskapare i Drömfabriken.
Att slå sig ner i biofåtöljen för att betrakta brittens senaste skapelse är en upplevelse som känns i hela kroppen, från Hoyte van Hoytemas intagande foto över bröderna Nolans engagerande manus till Hans Zimmers hänförande musik.
Likt magnifika "Gravity" är det ett filmäventyr om den lilla människan i den stora helheten och den ödesmättade tonen är något man bär med sig länge.
Premium
Premium
Premium