Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

"Room"

Foto: George Kraychyk / George Kraychyk

DRAMA
Irland, Kanada. Av Lenny Abrahamson. Med Brie Larson, Jacob Tremblay, Joan Allen, William H. Macy. Längd: 1:58. Från: 15 år.

Det går inte att förstå livets absoluta jävligheter.

Krig, katastrofer och den obegripliga ondskan lägger sig enbart utanpå medvetandet, där vi kan välja att stänga allt ute eller försöka förhålla oss till det: Vad hade jag själv gjort av en tillvaro ställd på sin spets?


”Room” bygger på boken med samma namn från 2010, som i sin tur är inspirerad av det österrikiska Fritzlfallet från 2008. Under 24 år hölls Elizabeth Fritzl inspärrad i en källare av sin egen far, och födde under tiden sju barn. Den yngste, Felix var fem år vid frisläppandet, precis som Jack (Tremblay) i den här filmen, och det är genom hans vidöppna ögon allt berättas.

Till en början tyckte jag att det fanns något aningen för kalkylerat över det upplägget. Barnets livsbejakande förundran i kontrast mot det helvete han faktiskt lever i, lämnar känslorna utan försvar. Det är omöjligt att inte gråta, särskilt, tror jag, om man som jag har egna barn i femårsåldern.

Men jag har tänkt och tänkt på filmen, och så småningom börjat inse att detta kanske är det enda vettiga sättet att berätta om en Fritzlkällare. Genom att utgå från dessa absoluta motpoler i barnets oskuld och den obevekliga moderskärleken.

För detta är ingen berättelse som lägger sig på ytan, den sjunker tungt in.


I ett tre gånger tre meter stort skjul, har Joy (Larson) försökt skapa en tillvaro för sig och sin son i fångenskapen. Hon och sonen badar badkar, ritar, läser och pysslar. På kvällarna instruerar hon honom att sova i garderoben, medan kidnapparen Old Nick våldtar henne. Publiken får inte se mer än Jack, men blåmärkena och de små matransonerna vittnar om tyrannin. Joy har dock en orubblig gräns, Old Nick, får aldrig röra sin son, Jack är hennes. Bara hennes.


De är varandras världar, och tills den dag då Joy börjar planera för flykt, så tror Jack att ”Room” är hela verkligheten, och han insuper dess minsta vrå i en morgonritual där han hälsar på allt från lampan, till takgluggen och den ihoppysslade äggskalsormen.

Situationen är extrem, men ändå igenkännbar när den påminner oss om den omtalade moderliga urkraften, och hur små barn gång på gång är solstrålar även när livet är som svartast.

Så bra är skådespelarna

Brie Larson

Belönades välförtjänt med en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll för den här prestationen, och har varit Alicia Vikanders stora konkurrent under galasäsongen. Omöjlig att slå i de fall, där de har tävlat mot varandra. Vilket är begripligt, för Larson är helt suverän i rollen, och speglar moderskapets hela styrka och utsatthet.

Jacob Tremblay

Är fullkomligt bedårande, utan att någon gång vara ens nära att förvandlas till en jobbigt sockergullig barnskådis. Känns helt igenom äkta, och förmedlar barnets livsförundran så att man håller på att gå sönder inombords. Som en bonus är han dessutom trovärdigt lik Brie Larson.