”Rogue one” har bankat på våra förväntansfullt öppna hjärtan länge nu, som ännu en efterlängtad del av sagan. Men att detta skulle vara den första fristående Star Wars-spinoffen är till och börja med inte sant. Redan på åttiotalet producerade George Lucas de närmast bortglömda ”Hjältarnas karavan” och ”Flykten från Endor”. Filmer som utspelar sig mellan episod fem och sex, och som jag har full förståelse för om man vill sopa under mattan.
Bortsett från det så är ”Rogue one” också allt annat än fristående. Jag skulle snarare beskriva filmen som den nödvändiga pusselbiten du inte förstod att du saknade eller den felande länken mellan episod III och IV.
Det där onämnbara limbot mellan de tidigare filmerna och de senare finns liksom inte längre. Kronologin är upplöst, och ofta på så fiffiga sätt att det känns som busiga nyp i din fantasiförmåga.
LÄS MER: Fares Fares syns i nya Star Wars-trailern
Dödsstjärneångesten är därför inte total. Här finns hopp. Inte minst i form av hjältinnan Jyn Erso (Jones) som blir en del i rebellernas kamp för att få tag på ritningarna till det nya massförstörelsevapnet. För enligt säkra källor har det en svag punkt någonstans djupt där inne, som skulle kunna sänka Imperiet.
Rogue One är ett smutsigt jobb
Det är ett smutsigt jobb av regn, lera och industriell metall. Om de tidigare filmerna mest rört sig bland nobla prinsessor och riddare, så rotar den här mer runt bland det obesjungna fotfolket av piloter, soldater och ingenjörer. Här finns även K-2SO, med perfekt komisk tajming grundad i att hen är lika obekymrat uppriktig (men mindre fin i kanten) som C-3PO, samt en och annan CGI-återupplivad rollfigur. Det är precis som ”The force awakens” en utmärkt utförd balansakt mellan nytt och gammalt, allvar och humor, och med en makalös tredje akt som sätter ”Stjärnornas krig” i uppdaterat vemodigt perspektiv.
Slutscenerna har en koreografi och smäktande känslostråkar som på alla sätt får berättelsen att leva upp till begreppet rymdopera. Ur krigslarmet väller ljus in från horisonten, hjältemodiga blickar möts, rymdskeppen dansar med varandra, och med ett förlösande ”aha” dockar vi tag i nästa kapitel i sagan.
