Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Rogue One är en utmärkt balansakt

Foto: Giles Keyte / COPYRIGHT: 2015 LUCASFILM LTD. â ¢, ALL RIGHTS R
Foto: Giles Keyte / COPYRIGHT: 2015 LUCASFILM LTD. â ¢, ALL RIGHTS R

Rogue One är en utmärkt utförd balansakt mellan nytt och gammalt.

Maria Brander har sett den nya Star Wars-filmen.

ROGUE ONE: A STAR WARS STORY

USA. Av Gareth Edwards. Med Felicity Jones, Mads Mikkelsen, Ben Mendelsohn, Forest Whitaker. Längd: 2:13. Från: 11 år.

Så bra är skådespelarna

Felicity Jones

Är en perfekt vemodig hjältinna fjärran guldbikinins glansdagar. Utstrålar både styrka och sorg, men framför allt är det skönt att se henne ge kick ass i trassligt hår och helt osexiga kläder.

Mads Mikkelsen

Spelar pappa till Felicity Jones rollfigur med det där ledsna allvaret som bara han kan frammana, och karisman som krävs.

Riz Ahmed

Stjärnan från hyllade tv-serien "The night of" spelar här pilot med avgörande betydelse. Nej, inte så cool som Isaac Poe. Mer mänsklig.

Fares Fares


Jo, jo! Han har repliker säkert flera stycken. Och även om det bara är en liten miniroll, så är det kul att se hur väl Fares platsar i det här universumet.

”Rogue one” har bankat på våra förväntansfullt öppna hjärtan länge nu, som ännu en efterlängtad del av sagan. Men att detta skulle vara den första fristående Star Wars-spinoffen är till och börja med inte sant. Redan på åttiotalet producerade George Lucas de närmast bortglömda ”Hjältarnas karavan” och ”Flykten från Endor”. Filmer som utspelar sig mellan episod fem och sex, och som jag har full förståelse för om man vill sopa under mattan.

Bortsett från det så är ”Rogue one” också allt annat än fristående. Jag skulle snarare beskriva filmen som den nödvändiga pusselbiten du inte förstod att du saknade eller den felande länken mellan episod III och IV.

Det där onämnbara limbot mellan de tidigare filmerna och de senare finns liksom inte längre. Kronologin är upplöst, och ofta på så fiffiga sätt att det känns som busiga nyp i din fantasiförmåga.

LÄS MER: Fares Fares syns i nya Star Wars-trailern

Dödsstjärneångesten är därför inte total. Här finns hopp. Inte minst i form av hjältinnan Jyn Erso (Jones) som blir en del i rebellernas kamp för att få tag på ritningarna till det nya massförstörelsevapnet. För enligt säkra källor har det en svag punkt någonstans djupt där inne, som skulle kunna sänka Imperiet.

Rogue One är ett smutsigt jobb

Det är ett smutsigt jobb av regn, lera och industriell metall. Om de tidigare filmerna mest rört sig bland nobla prinsessor och riddare, så rotar den här mer runt bland det obesjungna fotfolket av piloter, soldater och ingenjörer. Här finns även K-2SO, med perfekt komisk tajming grundad i att hen är lika obekymrat uppriktig (men mindre fin i kanten) som C-3PO, samt en och annan CGI-återupplivad rollfigur. Det är precis som ”The force awakens” en utmärkt utförd balansakt mellan nytt och gammalt, allvar och humor, och med en makalös tredje akt som sätter ”Stjärnornas krig” i uppdaterat vemodigt perspektiv.

Slutscenerna har en koreografi och smäktande känslostråkar som på alla sätt får berättelsen att leva upp till begreppet rymdopera. Ur krigslarmet väller ljus in från horisonten, hjältemodiga blickar möts, rymdskeppen dansar med varandra, och med ett förlösande ”aha” dockar vi tag i nästa kapitel i sagan.