Robert Gustafsson som klippt och skuren i rollen som Ture Sventon

Det är självklart en roll som klippt och skuren för Robert Gustafsson. Lite då och då, men inte så ofta som man tro, byter han skepnad, från Ture Sventon till tågkonduktör, från mästerdetektiv till norsk skäggprydd kock och, senare, en märklig dansk tant. 

I allt det där finns något spektakulärt, om än barnsligt. Mer intressant är att alla dessa olika roller som Ture Sventon spelat under åren som världens främsta tjuvjagare har påverkat honom djupare än någon kan tro. Samtidigt: det ursprungliga skälet till varför är lika fint som hjärtskärande. 

Och nej, inte ens en temla kan rädda en sådan situation. 

Annat är det i inledningen av ”Ture Sventon och Bermudatriangelns hemlighet” och i Lingonboda, där just semlorna, som sig bör, spelar en avgörande roll. 

Hit har Siv flyttat och blivit polare med Gittan. Tillsammans ska de göra ett skolarbete om någon i staden och minsann om inte Siv bor granne med äldre herre som sällan syns till. 

Snabbt märker duon att de bevakas två Säpoagenter, som dessutom kommer med beskedet att Ville Vessla har rymt från fängelset där han suttit inspärrad. 

Ja, ständigt denna Vessla, som när han greps av Sventon hade planer som passerar rim och reson. 

Det är också där, utanför rimlighetens gränser, som manusförfattarna och regissörerna Stefan Roos och Per Simonsson hittar seriens sagolika form och skapar en känsla av spänning och förundran. Visst, det må vara familjeunderhållning, men serien gör verkligen skäl för sin titel. 

Roos och Simonsson, som tidigare gjort julkalendrarna ”Selmas saga” och ”Tjuvarnas jul”, hittar rätt ton direkt, och vet hur de ska utnyttja Gustafsson, Johan Glans och ensemblens yngsta skådespelare Melina Lindskog Pascalidou och Cornelia Riddez. 

Genomslagskraft har även Maja Kin, vars rollfigur jag ej vill yppa namnet på. Hon och Glans har under andra halvan några av seriens roligaste och mest igenkännbara ögonblick. Därtill blir man löjligt förtjust i Kicki Ilanders kostymdesign, där båda hårt och mjukt, bisarrt och normalt får plats att frodas och synas.   

”Ture Sventon och Bermudatriangelns hemlighet” är stundvis stressad med att ta sig framåt, och åtminstone till en början hade det varit skönt med några fler scener som fördjupat och förklarat för de som inte känner till Åka Holmbergs romanfigurer. 

Samtidigt uppdateras och moderniseras berättelsen om Ture Sventon med denna serie, som i slutet inte bara har en scen mellan privatdetektiven och hans nemesis som gör att tankarna går till den sista striden mellan Sherlock Holmes och professor James Moriarty i Arthur Conan Doyles ”Det sista problemet”, utan som också lämnar dörren öppen för än mer Ture Sventon. 

Måtte det bli av.