Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

"Philomena"

DRAMA

Storbritannien. Av Stephen Frears. Med Judi Dench, Steve Coogan, Sophie Kennedy Clarke, Michelle Fairley. Längd: 1.38. Barntillåten.

SÅ BRA ÄR SKÅDISARNA

Judi Dench

Av M i Bond syns inte ett spår. Här gör Dench en rar pensionerad sjuksköterska som visserligen inte kan skillnaden på Oxford och Oxbridge, men som i gengäld är fylld av livsinsikt. Dench sätter rollen perfekt och lyckas vara gammal, förvirrad, rolig, förstående, bestämd och godhjärtad i precis lagom portioner.

 

Steve Coogan

Övergången från att vara komiker till att bli en så kallad seriös skådespelare brukar vara svår. Men Coogan har tyngd i rollen som journalisten som precis fått sparken från toppjobbet inom politiken. Och tack och lov har han inte lämnat humorn helt. Vi får ett gäng underbart välformulerade syrligheter av brittisk typ. Att han dessutom även står som manusförfattare och producent är inget annat än imponerande. Chans på tre Oscarnomineringar säger optimisterna.

En av mina absoluta favoritsketcher är när Steve Coogan och Rob Brydon gör Michael Caine-imitationer i "The Trip". Smartheten och besserwisser-attityden i kombination med humor och ett brittiskt klassperspektiv gör scenen helt obetalbar.

Tänk er de kvaliteterna nedsmälta i ett sorgligt drama och med en ny mer omaka resekamrat i form av Judi Dench, och ni får antingen något väldigt konstigt eller helt genialt. "Philomena" är det senare.

 

Dame Judi Dench spelar för ovanlighetens skull inte en matriark, utan en irländsk kvinna som efter 50 år bestämmer sig för att börja gräva i sitt livs största hemlighet - att hon som tonåring födde ett utomäktenskapligt barn som sedan adopterades bort.

Genom ett kornigt retrofilter förflyttas vi till ett strikt konservativt Irland och ett kloster som är något av ett fängelse för tonårsmammor. Här föder de sina barn i smärta och tvingas sedan till slavarbete i flera års tid för att betala av sin skuld.

Philomena är en av de olyckliga, och när sonen är tre år gammal säljer nunnorna honom till amerikanska adoptivföräldrar utan hennes samtycke.

 

Ett kvarts sekel senare i en ny modern värld möter hon den cyniske journalisten Martin Sixsmith. I utbyte mot att han får en story till tidningen får hon hjälp med att söka efter den förlorade sonen. Härifrån börjar en berättelse som skiftar mellan fler stämningslägen än vad jag trodde var möjligt. Regissören Frears låter stämningen pendla mellan djupaste sorg och finaste feelgood.

Samtidigt har Coogan skrivit ett spännande manus fyllt med uttrycklig kritik både gentemot den katolska kyrkan, och så småningom även det politiskt konservativa USA.

Men här finns även utrymme för undertexter och frågor som inte har några givna svar. Philomena har genom alla år förblivit djupt troende, något som den avfallne katoliken Sixsmith har svårt att acceptera. Den ena är uppfylld av förlåtelse, den andra av ilska.

 

Som publik behöver du inte välja, filmen ger intelligent mening åt båda livshållningarna. Det är hjärna och hjärta i perfekt förening.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!