Som liten rörde han sig i de finaste salongerna, pratade tyska med mamma och franska med barnsköterskan. Sedan blev han ungdomens hopp, arbetarnas ledare och Palme med hela folket. 1986 mördades han på Sveavägen i Stockholm, en händelse ingen då levande någonsin kommer att glömma.
Där - på Sveavägen - börjar och slutar "Palme", som annars inte handlar om mordet utan berättar historien om vår ojämförligt mest kände politiker. Den är i de flesta stycken bekant sedan tidigare - få har som Olof Palme levt i offentligheten. Ändå gör helhetsgreppet och detaljrikedomen den i många stycken ny. Vi möter den engagerade politikern och briljante talaren likaväl som maktmänniskan, som möjligen var skrupelfri.
Kristina Lindström och Maud Nycander har vaskat guld i tv:s innehållsrika arkiv. Nygjorda intervjuer kompletterar och i kronologisk ordning presenterar de Palmes ödesdrama, det som börjar i eufori under Tage Erlanders beskydd och slutar på Sveavägen. Deras porträtt är alls ingen valaffisch men de som älskade Palme kommer nog inte att bli besvikna - kanske inte heller de som avskydde honom. För mer än böcker förmår filmen direktförmedla floden av känslor, positiva som negativa.
Framför allt gör familjen Palmes medverkan skillnad. Lisbeth och sönerna syns på snuttar ur det privata filmarkivet och de intervjuas i dag. De säger egentligen inget uppseendeväckande - men bidrar just därför på ett avgörande vis till djupet av porträttet. Statsmannen, ideologen, den arrogante debattören eller briljante estradören, som annars framträder i mest varje bildruta, får drag av "vanlig" människa som vi - och kanske även han själv - ofta haft svårt att se.
"Vi såg pappa mest på mornarna, när han rusade förbi frukosten." "De första semesterdagarna sov han mycket på stranden, vi fick knuffa på honom så han inte skulle bränna sig."
"Nä, pappa var aldrig rädd - konstigt nog. Men jag var."
