Ödsligt, sterilt, men framför allt ensamt

Det är ödsligt, sterilt, men framför allt ensamt i Erik Gandinis bild av Sverige.

Singelkvinnor inseminerar sig i vita rum. Människor dör, utan att saknas av någon.

Men samhällets kugghjul de bara fortsätter att haka i varandra.

Tjänstemän finkammar lägenheter och letar anhöriga, utan resultat. Det är alltså hit oberoendet har tagit oss. Till en science fiction-dystopi av singelhushåll.

Ändå började det så framstegsoptimistiskt. Filmen tar sin utgångspunkt i Lars Trädgårdhs och Henrik Berggrens bok ”Är svensken människa?”, och inleder vid 1972 års formulerande av den svenska modellen – ”ett samhälle av oberoende individer” där institutionerna tar hand om oss.

Men det som verkade så bra i teorin, blev något annat i praktiken, det är filmens tydliga tes. En läkare tröttnar, och flyttar till Etiopien för att driva fältsjukhus enligt principen ”man tager vad man haver”.

Den materiella fattigdomen är stor, liksom den sociala rikedomen.

Med rytmisk klippning och musik, löper filmen längs en intresseväckande tankebana.

Skådespelare som onanerar i takt på en dansk fertilitetsklinik, fäster lätt på näthinnan, men bidrar också till en lite onödigt konstruerad ton.

Jag känner inte riktigt igen mig i denna extrema isolering, även om jag anar den.

Så bra är "The Swedish theory of love"

Genre: Dokumentär

Land: Sverige

Av: Erik Gandini.

Längd: 1:16.

Från: 11 år.