Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

"Oblivion"

Fint färdmedel. Det läckra rymskeppet är filmens största behållning.

FAKTA

Äventyr

Oblivion

Land: USA.

Av: Joseph Kosinski. Med Tom Cruise, Andrea Riseborough, Olga Kurylenko, Morgan Freeman, Nikolaj Coster-Waldau.

Längd: 2.04.

Från: 11 år.

SÅ BRA ÄR SKÅDESPELARNA

Tom Cruise

Kämpar tappert, vältränad men sliten. Har svårt att hantera rollens mer subtila plågor.

 

Andrea Riseborough

Hjältens livlina under uppdragen, stark och bräcklig på samma gång.

 

Olga Kurylenko

Hon är minnet som aldrig riktigt raderades, men ser ändå i de flesta scener tämligen raderad ut.

 

Morgan Freeman

Hans närvaro bringar viss ordning i frågan om onda och goda. Han dyker aldrig upp på fel sida.

Cruise har aldrig varit främmande för flum - han är trots allt scientolog.

Här flänger han runt som en rymdens raske Super Mario någon gång på 2070-talet. Jorden är nästan öde, i princip obeboelig efter krig och miljöförstörelse.

Regissören Kosinski - inte heller fri från flummighet - siktar lite löst någonstans mellan "Solaris" och "Stjärnornas krig" men landar i trakten av sin egen tämligen tveksamma debut "Tron: Legacy", som kom för tre år sedan.

Första halvan är förhållandevis klar och enkel. Cruise utgår från en nära-jorden-bas och reparerar vid behov fjärrstyrda drönare som bevakar vår utslitna planet. Han slåss ständigt mot "asätarna", de fiender som vägrat inse att kriget sedan länge är slut. Däremellan lever han med sin medhjälpare Riseborough, som står i ständig kontakt med högsta ledningen.


Bådas minnesbanker är omsorgsfullt raderade men det förflutna inte helt utplånat. En vacker kvinna från ett kraschat rymdskepp, Kurylenko, väcker hågkomster. En bok med antikens poesi likaså.

Så rymdreparatören börjar undra och sedan inträffar många märkliga saker - som att han hamnar i våldsamt slagsmål med sig själv. Öga mot öga med motståndarnas ledare ställs han inför Morgan Freeman och då förstår åtminstone publiken att något är allvarligt fel.

Man kan bli förvirrad för mindre.

Men hjälten hänger med. Och vi får klart för oss att han innerst inne är en romantiker som drömmer om stilla liv vid enslig sjö och att Procol Harums "A whiter shade of pale" varit låten i hans liv.

Kosinski vill stå upp för kultur och mänskliga värden men hans historia är på tok för soppig för att den ska lämna några egentliga avtryck alls.

Actionscenerna är - förstås - väl utförda, men det enda klara överbetyget förtjänar fotograf och scenograf. Rymdskeppet är snyggt homestajlat.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!