Nya ”Frost”-filmen ger dig tårar av lycka

Likt det underjordiska en gång lockade Ronja Rövardotter ut i den farliga skogen, så distraherar nu en eterisk röst Elsas sinne, och drar henne mot norr. Mot Ahtohallan – en magisk flod, som systrarnas mamma, en gång sjöng om, och som är full av både minnen och svar om Elsas förflutna och särskilda krafter. 

Fast givetvis färdas hon inte ensam. Med på resan följer systern Anna, som trogen andrafiol, hennes pojkvän Kristoffer, som typ ännu trognare tredjefiol, samt renen Sven och den ständigt bedårande snögubben Olof. 

Tillsammans slungas de iväg genom en förtrollad storm och landar i en mystisk skog instängd i en evig dimma som varat i 34 år 5 månader och 23 dagar (efter den senaste tidens väder, vet vi exakt hur det känns). Bland dessa skuggor väntar inte bara obekväma sanningar, utan också en ursprungsbefolkning med vissa likheter med samerna (filmen dubbas också till samiska i ett samarbete med Disney). 

Berättelsen spretar möjligen åt lite väl många håll, samtidigt som filmen trots allt är en fröjd för fantasin. Animeringen är ofta vidunderligt vacker, särskilt när den ger oss vattnets skiftningar mot en grågrön skog, och att se Elsa rida på en häst av is, omsluten av skira slöjor av glitter och ljus, väcker barnets blick i en. 

Musikalnumren är förstås tyngda av sina ambitioner att leva upp till den storslagna ”Let it go”, men inkluderar även komisk lättnad när Kristoffer serveras ett nummer med tydliga drag av ironisk musikvideo från nittiotalet.

Men som svensk faller jag kanske ändå mest för den extremt Melodifestivalen-vänliga estetiken. Etno-fantasy med inslag av renar, runor och andar, kombinerat med powerballader i pastell där den superblonda Elsa sjunger hjärtat ur sig genom skyar av is. 

Herregud! Wiktoria, Jon Henrik Fjällgren, Roger Pontare och Christer Björkman, borde rimligen gråta av lycka åt att det här kreativa uttrycket äntligen hittat till Hollywood.