Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Nostalgin tenderar att tynga ned Mary Poppins

Emily Blunt gör en trovärdig version av Mary Poppins, tycker Maria Brander. Foto: Jay Maidment / UNIT
Bild från filmen. Foto: Jay Maidment

Det är tveksamt om det någonsin går att återskapa den rena oskuldsfulla glädje som Julie Andrews utstrålade först i ”Mary Poppins” (1964) och sen ”Sound of music” (1965). 

Men med en rejäl dos nostalgi i botten, så går den här flygande barnflickans återkomst faktiskt ned.

Tjugo år efter Mary Poppins besök hos familjen Banks återvänder hon nu till London för att hjälpa den nu vuxne Michael Banks (Whishaw) och hans tre barn i en stund av nöd. Barnens mamma har precis gått bort, och nu hotar den gamla välbekanta banken Fidelity Fiduciary att ta huset, om inte familjen kan uppvisa ett försvunnet aktiecertifikat till midnatt vid veckans slut.

Mellankrigstiden slår hårt mot de utsatta. Men ingenting av detta bekymrar naturligtvis Mary Poppins som, med hjälp av Emily Blunts skepnad, inte har åldrats en dag sen det sist begav sig: Den lilla hatten, det talande paraplyet, den magiska väskan och den röda flugan – allt är intakt. Men i Blunts version har Poppins försetts med en något kärvare ton och lite fler himlande blickar som passar rollfiguren fint. 

Mary Poppins kommer tillbaka har premiär på juldagen. Foto: Jay Maidment / Unit

Det finns också en alldeles särskild ljuvlighet i att se hur den osentimentala barnflickan beordrar de små brittiska barnen i badet, för att sedan förvandla allt till en fantasi av bubblor, gigantiska badankor och dansande delfiner.

Lika härlig är scenen då hon tar med sig barnen in i motivet på en porslinsskål, och filmade bilder blandas med tecknat i gammal Disneystil, precis som när alla hoppar in i Berts gatukonst i originalet. Den där målade vintagekänslan är saknad, det är då ett som är säkert.

Men nostalgin tenderar också att tynga ned filmen en aning. Främst för att här egentligen inte finns så mycket mer än storstilade rekonstruktioner av det gamla materialet. De nya sångerna påminner om de gamla, men utan att bjuda på något som sätter sig på hjärnan likt ”A spoonful of sugar” eller ”Super‐cali‐fragil‐istic‐expi‐ali‐docious”. 

Berättelsen blir efter en stark start allt tunnare. Medan glädjen får en lätt bismak av något konstlat påtvingat. Ändå slinker allting ned, skickligt kamouflerat under en förförisk lätthet av ballonger, drakar och ett för evigt oemotståndligt pittoreskt London.

MARY POPPINS KOMMER TILLBAKA

Familjekomedi

USA. 

Av: Rob Marshall. 

Med: Emily Blunt, Meryl Streep, Colin Firth, Ben Whishaw. 

Längd: 2:11. 

Från: Barntillåten.

 

SÅ BRA ÄR SKÅDESPELARNA

Emily Blunt

Det finns något lugnande i rollfigurens perfekta yttre i kombination med en extremt välartikulerad snobbig engelska. Blunt skapar en mognare uppföljare till Julie Andrews Poppins, som faktiskt känns trovärdig.

 

Meryl Steep

Gör en liten sidoroll som Poppis vimsiga kusin som bor i ett hus där allt är upp och ned. Rollfiguren framstår mest som något på rymmen från ”Alice i Underlandet”, och blir i det här sammanhanget lite för mycket.

 

Colin Firth

Han gör inget oförglömligt intryck som filmens skurk. Men Colin Firth är ändå ett välkommet tillskott i alla filmer som bygger på en air av det polerade England.