Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Mig äger ingen

"Det känns nästan högtidligt att se Persbrandt ta sig an sin karaktär", skriver Expressens recensent Maria Brader om "Mig äger ingen". Foto: Filmlance

DRAMA.

Sverige.

Av Kjell-Åke Andersson.

Med: Mikael Persbrandt, Tanja Lorentzon, Sten Ljunggren, Ida Engvoll, Saga Samuelsson, Ping Mon Wallén.

Längd: 1.49.

Från: 11 år.

Så bra är skådespelarna

MIKAEL PERSBRANDT

Undrar om det inte är dags nu för Persbrandts första Guldbagge att få lite sällskap?

 

TANJA LORENTZON

 

 

Mammans roll känns större i filmen än i boken där hon mest är frånvarande. Fungerar fint som länk mellan det trygga medelklasslivet och trasigheten hemma hos härdarmästaren.

 

SAGA SAMUELSSON

 

 

Ännu ett fynd i kategorin svenska barnskådespelare. Saga gör sin första filmroll, och ser ut som om hon aldrig gjort annat.

Som förälder till små barn gör det förbannat ont att se "Mig äger ingen"

I mörka svinottan strävar en skranglig cykel fram genom snöslasket. Dagis har inte ens öppnat. Men härdarmästaren Hasse Andersson har sitt skift – han måste lämna jäntan utanför dörren. Säkert kommer det någon snart?

Hemma finns mjölk, bregott, limpa, öl och ibland en pappa. Man vet aldrig. Man vet aldrig när grannungarna på gården kommer sättandes och skvallrar om att pappa ligger utslagen i trappen.

Lilla Lisa. Så skyddslös. Så helt utan värmande funktionskläder i lager på lager, utan kostrådsanpassade middagar, och utan fredagsmys.

Men det finns en annan sida: Kärleken.

 

Det här är ingen nattsvart film à la "Svinalängorna". Det finns värme i misären. Härdarmästaren älskar sin jänta ända från hjärteroten. Det gör också ont, men på ett annat sätt. Det är pappan och dottern mot den novemberdassiga världen. I dotterns ögon är pappa en riddare i rustning som slåss mot draken på metallverkstaden.

I det är filmen trogen, men inte bokstavstrogen boken. Författaren Åsa Linderborg har uttryckt sin besvikelse över filmatiseringen och bland annat insisterat på att karaktärerna ska få nya namn.

Det är begripligt. Att se sin svåra barndom uppförstorad på en bioduk, blir groteskt nästan hur man än tittar. Till och med jag som läsare har min bild, och saknar exempelvis den kroppsliga känslan i boken. Smärtan i härdarmästarens händer och rygg. Hur arbete kan bryta ned en människa.

 

Samtidigt är det här en mycket vacker och tänkvärd film. Inte minst tack vare Mikael Persbrandts insats. Det känns nästan högtidligt att se honom ta sig an sin karaktär. Lite som en subtil predikan.

Se människan, och alla lager av känslor som ligger där precis under skiten och sveken.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!