Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Melancholia

DRAMA
Av: Lars von Trier
Land: Danmark
Längd: 2.10
Ålder: 15 år
Distributör: Nordisk film
Sverigepremiär: 27 maj
Trött på von Trier men nyfiken på ”Melancholia”, vars pressvisning nog lockade fler än vanligt efter Cannes-debaclet, kunde jag snabbt konstatera att filmen är betydligt mindre kontroversiell än sin tvångsmässigt provokative regissör. Den är istället en lågintensiv, visuellt spektakulär domedagssaga, subtilt humoristisk och med nattsvart syn såväl livet som döden.
Filmen handlar om två systrar, varav en precis har gift sig med Alexander Skarsgård. Vi möter de unga tu i en absurt lång limo, som visar sig för svårnavigerad för den slingriga skogsvägen fram till bröllopsfesten. Den misslyckade äktenskapliga starten sätter tonen för festligheterna, som avslutas i kaos, framförallt därför att bruden faller allt djupare in i depression.

Filmens första del har liknats vid Thomas Vinterbergs ”Festen”. Och visst finns här ett släktskap, men riktigt så vass som von Triers gamla Dogma-kollegas mästerverk är inte den här balunsen.
I den andra halvan tar ett annat, större, domedagsscenario vid. Planeten Melancholia är på väg mot jorden och riskerar att utrota allt liv. Den deprimerade, Justine, konstaterar lugnt att livet ändå är ont och att ingen kommer att sakna det.

Stjärnspäckade ”Melancholia” är en enormt vacker film. Den symbolladdade inledningen där bilder på jordens undergång visas i slow-motion till tonerna av Wagner är en filmisk karamell och en vinkning till ”Antichrist”, som inleddes på samma vis.
Men en film som till stora delar handlar om depression, där den stora melankolin drar in och utraderar allt i sin väg, kan säkert uppfattas som seg, men den är mer hypnotiserande än långtråkig.
Framförallt är det omöjligt att inte ryckas med av det gripande och kärleksfulla slutet. Och då menar jag verkligen Slutet.

SÅ BRA ÄR SKÅDESPELARNA


Alexander Skarsgård

Utan att ha förstått vad han gett sig in på har den unge entusiasten Michael gift sig med sin älskade Justine. Han tror att han kan göra henne lycklig med rationella tankar om en härlig framtid tillsammans. Rörande och fint spelat av Skarsgård.

Kirsten Dunst

Är briljant som den djupt deprimerade Justine. Att hon är så bra kommer egentligen inte som någon överraskning. I skuggan av Spindelmannen har hon haft en livaktig indie-karriär, bland annat hos Sofia Coppola. Att hon nu gör sin karriärs hittills bästa prestation som art house-skådis är bara logiskt.

Charlotte Gainsbourg

Behöver inte klippa av sig klitoris eller något annat lika spektakulärt som i skräckisen ”Antichrist”. Däremot spelar hon på ett övertygande vis den utåt sett så perfekta, högborgerliga Claire, som egentligen är ett darrande asplöv inombords.

Kiefer Sutherland

Till en början är Claires stenrike make en komisk figur som mest svär över det dyra bröllopet och skryter om sin fina golfanläggning med 18 hål. Men i det gripande slutet är han allt annat än rolig. Kyligt och säkert spelat av ”24”-stjärnan.

Stellan Skarsgård

Kul att se Stellan i rollen som en dryg skitstövel, här spelar han Dunsts chef på reklambyrån och brudgummens fader. En liten roll, vars obehagliga trevlighet Skarsgård den äldre sätter mycket bra.