Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Maria Brander: Så bra är "Hundraåringen"

Robert Gustafsson och Iwar Wiklander i "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann".

Komedi

"Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann"

Land: Sverige.

Av Felix Herngren.

Med Robert Gustafsson, Iwar Wiklander, Mia Skäringer, Ralph Carlsson, Johan Rheborg, Jens Hultén. Längd: 1.52.

Från: 11 år.

Så bra är skådespelarna:

Robert Gustafsson

Spelar på hela registret från allvaret i "Fyra nyanser av brunt" till buspojken i "Björnes magasin". Tveksamt om någon annan svensk skådespelare hade kunnat göra det lika elegant.

Mia Skäringer

Gör en typisk barsk Skäringer-roll. Gunilla blir något av "Solsidan"-Anna, men med elefant, gevär och ganska mycket mer skinn på näsan.

Iwar Wiklander

Kompletterar Gustafssons gubbe med lite mer energi och yvighet. Mysig och karismatisk. Tänk er något åt Sven Wollter-hållet.

Jens Hultén

Mc-killarna är tristast i den här filmen. Hultén får mest flexa musklerna och skrika, men har en och annan rolig replik som han sätter fint.

Det finns en lekfullhet i "Hundraåringen" som jag inte sett sen Hasse & Tages dagar. Jag tänker på filmer som "Picassos äventyr" eller för den delen "SOPOR". Med den skillnaden att här finns en budget som räcker till ganska mycket mer än färgglada kulisser i Tomelilla och lösmustascher.

Men det börjar, lika lågmält som i den miljonsäljande boken, med att 100-åringen Allan Karlsson kliver ur det berömda fönstret. Därifrån rullas den allmänbildande Forrest Gump-berättelsen upp där Allan har sitt finger med nästan överallt i 1900-talshistorien. Från Truman till Gorbatjov.

Robert Gustafsson är storartad. Han sätter varenda ålder. Men bäst gillar jag honom som 100-åringen, där hans karaktär är som hämtad ur Killinggängets tragikomik. Gamlingen är på en och samma gång kvick och långsam i sina repliker och funderingar.

Det är en lättnad – inte bara för att man är trogen det omtyckta originalet, utan också för att man hittat till en skön underfundighet. När Allan väl når till det nedlagda stationshuset i Byringe kommer jag till och med att tänka på Slas, och då främst filmatiseringen av "Vem älskar Yngve Frej" där Allan Edwall satte komisk guldkant på samma sorgsenheter – gubbkrämporna och den avfolkade landsbygden.

Sen växlar filmen upp, och förvandlas till något som nästan hade kunnat vara regisserat av Ulf Malmros. Det är biljakter, och bullriga lantisar med dialekt. I tillbakablickarna super och pissar Allan lite mer än nödvändigt.

Regissören Felix Herngren är på gränsen till att tappa filmen i buskisbaljan, men får till slut allt på någorlunda köl igen. Mycket på grund av att filmen är så påkostat snygg och har Solsidans igenkänningshumoristiska tonträff.

Det är roligt, varmt och godhjärtat, men med lite för mycket fylla och skrik. Som en genomsnittlig julafton ungefär.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!