2008 gjorde de spanska syskonen, Andrés och Barbara Muschietti, en kortfilm om två små flickor som är jagade av en långhårig gengångare med rejält hämndbegär och en märklig kärlekstörst. Guillermo del Toro, som älskar blandningen av barn och skräck ("Pans labyrint"!) såg de tre minuterna, och grejade så att Muschiettis nu fått göra en betydligt längre berättelse av "Mama".
Första kvarten är det bra drag i skräckmaskineriet med tjejerna som efter att ha varit försvunna i fem år hittas i en övergiven stuga.
Att de inte varit ensamma där visas sedan med all önskvärd tydlighet.
Efter det inledande nagelbitandet växer irritationen dock snabbt och landar slutligen i enbart trötthet.
För jösses, vad vi har sett dessa uttjatade skrämseleffekter många gånger tidigare (tänk till exempel "The woman in black" förra året).
Jessica Chastain verkar vara med överallt. Ett lugnare arbetstempo skulle vara bra både för henne och biopubliken. Just "Mama", där hon gör en Ramones-punkare och inte alls vill vara surrogatmamma, hade hon nämligen inte behövt i sin cv.
Till slut återstår här två frågor:
Kan man ta med sig taxen ner i helvetet?
Är det nyttigt för hälsan och psyket om kostcirkeln enbart består av körsbär i unga år?
