Maleficent

"Maleficent" är den klassiska Törnrosasagan uppblåst på fantasy-steroider och berättad ur det mest intressanta perspektivet - den onda fens.

I Disneyoriginalet från 1959 har hon vida mer karaktär än den sovande skönheten och kyssande prinsen tillsammans. Så även här. Angelina Jolies Maleficent matchar hy vit som elfenben med sylvassa kindknotor, svullna illröda läppar, kronliknande horn och majestätiska vingar. En djävul - med ett hjärta.

För den onda fen blir här något av en matriark över skogens väsen, och Jolie visar sig snart vara typecastad som iskylig modersgestalt.

Det börjar i ett slags prequel till den traditionella sagan. Maleficent är en ung älva som blir kär i en människopojke. De växer upp tillsammans. Men när han blivit man blir hon lämnad och så småningom även sviken, förrådd och utnyttjad som ett trumfkort i spelet om tronen. Så förvandlas den livsglada älvan till den onda fen.

Det är snyggt gjort. Visuellt påminner det mycket om "Hobbit" med inslag av "Pans labyrint" och "Avatar". För den sistnämnda har den debuterande regissören vunnit en Oscar för bästa scenografi, och inte heller här sparas det på svindlande vackra scener i 3D.

Men att hela tiden upprätthålla illusionen i en saga är svårt. Trots att Angelina Jolie är magnifik blir det ibland teatralt och dialogen stapplar sig fram mellan kantiga repliker. Törnrosa är lite för glittrande glad och hennes beskyddande feer så svamliga att det börjar klia i kroppen.

Alla dessa skavanker är dock lätta att förlåta. Främst för att "Maleficent" är en så nyskapande saga med kvinnliga drivande karaktärer och en uppfriskande syn på den romantiska kärleken.

Slutet gott, men inte som i de flesta sagor.