Vi befinner oss i en öken av smuts, smärta och rå överlevnadsinstinkt.
Iklädd en mask som andas lika delar Batman-Bane, Darth Vader och primitiv dödskalle, söndrar och härskar Immortan Joe över de få naturtillgångar som finns. Kvinnor är antingen hans avelsdjur eller bröstmjölkskossor, medan Mad Max (Tom Hardy) blivit en fastkedjad "blodpåse", tvingad till ständiga transfusioner till förmån för Joes kamikaze-tränade stridskämpar.
En rasande kamp
Men Max slår sig fri. Det brukar han ju. Och i det obarmhärtiga landskapet möter han Furiosa (Charlie Theron), en krigarkvinna som bestämt sig för att förråda Immortan Joe, befria hans sensuellt förpackade fruar, och ta dem till en grön plats, ett land av hopp.
Motvilligt bestämmer sig Max för att hjälpa dem i en rasande kamp längs med vägarna. Det är en jakt som avancerar, likt ett klassiskt musikstycke, mellan tystnader och crescendon. George Miller lånar oblygt attributen från våra mest rasande uttryckssätt, opera och metal.
Välkoreograferad actionbalett
Pulsen stiger och Furiosas råa ilska börjar sprida sig i takt med mina egna hjärtslag. Det känns som ett vrål rätt ut, ja faktiskt nästan som en cleansing från all skit som manssamhället någonsin utsatt en för.
På ytan må "Mad Max 4" vara en överpimpad, men välkoreograferad actionbalett med exploderande bilar och kroppsligt äckel som huvudingredienser. Men på djupet är det en film av primitiva instinkter, mardrömmar och svårtuggade rädslor, som lämnar en känsla av nyförvärvade superkrafter efter sig.
Det är helt vansinnigt och helt briljant.