Beach Boys-albumet "Pet sounds" är ett mästerverk. Vem vet inte det? Men att få en glimt av den fasansfulla kraft som en kreativ drift kan utgöra, det är som skåda in i mörkret, när det är upplyst av bländande kaliforniskt solsken.
Studioscenerna där sextiotalets Brian (Paul Dano) spelar in "Pet sounds" är fullkomligt briljanta på det sättet. Han kör över sina bandkollegor, tvingar ut proffsmusikerna på okänd mark, och slänger in hundskall och cykelringklockor, med en frenesi som bara kan bottna i ångest.
Det gör ont
Det är lika vackert att se på, som det gör ont. Men ett ögonblick av genialisk eufori, gör inte en hel film. Vad som i det långa loppet får allt att falla på plats är det till synes aviga greppet att välja två skådespelare, varav den äldre inte ens är lik Brian Wilson. Paul Danos och John Cusacks rolltolkningar utmanar varandra, och svenske Dino Jonsäter klipper på ett imponerande sätt mellan ett sextiotal i psykedelisk technicolor och ett dämpat kitschigt åttiotal.
I den ena tiden ser vi Wilsons psyke krackelera, i den andra fogas bitarna åter samman. Med kärlek och nåd.
