Efter framgångarna med "The King's Speech" har Tom Hooper gett sig på filmatiseringen av "Les Misérables". Än en gång får vi bevittna hans talang när han bryter mark i musikalgenren.
Jag är inget musikal-fan, men den här får mig att smälta. Bombastiska mass-scener skapar ofta distans och en och annan gäspning, men inte här. Hooper förmänskligar hopen. Varenda blick går in. Vartenda ryck får en mening.
Skådespelarna sjunger live under tagningarna, istället för att läppsynka, för att öka känslosamheten. Som när Anne Hathaway sjunger "I dreamed a dream", blöder rösten så att man får man gåshud.
Täta bilder ger också en närhet till skådespelarna och subtila gester.
Det är 1800-tal i Frankrike och Jean Valjean (Hugh Jackman) är en förrymd fånge som blivit borgmästare. När hans fångvaktare, Javert (Russell Crowe), avslöjar honom, måste han fly. Samtidigt har han lovat att ta hand om Cosette, dottern till den döende Fantine.
I sjutton år är han på flykt undan Javert och under tiden pågår det politisk tumult som kulminerar i Junirevolutionen.
Hugh Jackman bär upp filmen engagerat som Jean under den långa tid som historien utspelar sig och Russel Crowe ger honom bra motstånd, men han är inte lika stark musikaliskt. Rösten verkar ansträngd. Bara under lågmälda sånger når han fram helt. Särskilt minnesvärd är 12-åriga Daniel Huttlestone som fattigpojken Gavroche. Han har en liten roll, men en intensiv närvaro och en hjärtskärande röst.
Ett teatraliskt inslag är Sacha Baron Cohen och Helena Bonham Carters krögarpar. De är roliga, men passar inte riktigt in i det övriga dramat.
"Les Misérables" ska ses på duken. För musiken, spelet och fotots skull. Skulle man bara bedöma antalet hulkningar som filmen genererar, hade den fått full pott.
