Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Läskiga detaljer i skräckfilmen efter ändringarna

Foto: Kerry Hayes / © 2018 Paramount Pictures. All Righ
Foto: Kerry Hayes / © 2018 Paramount Pictures. All Ri
Foto: Kerry Hayes / © 2018 Paramount Pictures. All Righ

För många är ”Jurtjyrkogården” nog en laddad symbol för det allra mörkaste och mest förbjudna: En bok man inte fick läsa. En film man inte borde ha sett. Ett grävande i döden som är så obehagligt att det inte går att släppa. 

Av alla Stephen King-böcker lär detta vara den som författaren själv blivit mest rädd för. Inte konstigt att den är så svår att filmatisera. Om Mary Lamberts version från 1989 råder numera delade meningar, och den här remaken går rimligen lite samma öde till mötes.

Här finns mycket som är väldigt bra: I klassisk King-anda bilar den lyckliga familjen genom storskogen, bort från storstadsstressens Boston, på väg till ett fridfullare (nåja) Maine. Platsen där tystnaden endast bryts av enstaka framrusande långtradare på landsvägen, och ljudet från när grannskapets barn under hedniskt rituella former begraver sina döda husdjur på den lokala ”jurtjyrkogården”. 

Den morbida sevärdheten, fylld av rustika träkors och bohemiska djurmasker, hade lika gärna kunnat agera inredning i en Södermalmsvåning, men här blir den en anledning till att tala om döden.

Åttaårige dottern Ellie undrar varför våra husdjur inte lever lika länge som människor, och pappa Louis (Jason Clarke) svarar henne strikt vetenskapligt att det handlar om deras snabbare metabolism: ”Döden är helt naturlig.” Som läkare är han ju van vid att se den i vitögat och bekämpa den, medan mamma Rachel (Seimetz) som redan i barndomen förlorade en syster föredrar att dölja den bakom ett ”försvinnande”. Det är i alla fall det hon vill kalla det den dag familjens katt Church påträffas överkörd. 

Men granngubben Jud (John Lithgow), som tycker synd om Ellie, har en annan lösning och tar nattetid Louis till den plats där varelser återuppstår, om än inte helt och hållet som sig själva. Det odöda kattskrället visar sig vara ett fenomenalt litet monster, ungefär lika ångestframkallande som de fall av blottad hjärna, förvridna lemmar, och avskuren hälsena vi också exponeras för. 

I dimmorna blandas mystik med förruttnelse på ett klassiskt ruggigt sätt. Men att göra det tunga slutet rättvisa blir ändå en svår utmaning för filmskaparna som försökt sig på ett par rätt stora manusförändringar för att få balans i det hela.

Nya ”Jurtjyrkogården” är därför ingen helgjuten upplevelse, men lyckas ändå placera oss i det onämnbara mörka kraftfält som löper mellan vår dödsskräck och döden själv. ”Sometimes dead is better”, som det heter.

JURTJYRKOGÅRDEN

Skräck

USA. Av Kevin Kolsch, Dennis Widmyer. Med Jason Clarke, John Lithgow, Amy Seimetz. Längd: 1:41. Från: 15 år.

Så bra är skådespelarna:

Jason Clarke

Är som vanligt klockren i rollen som den ansvarstagande ledaren och familjefadern (minns ”Everest” eller ”Apornas planet”), som snart ska utsättas för så mycket lidande och mörker. 

John Lithgow

Mångsidige Lithgow är alltid ett kärt återseende, och här får han även chans att smyga in ett litet fyndigt metaskämt om Winston Churchill. Skådespelarens bekanta stråk av farbroderlig skörhet kommer förstås väl till pass.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!