Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

"Joy"

Foto: Photo Credit: Courtesy Twentieth

Bara detta att göra en film om en mopp, känns ju från början som ett vågspel.

Nu sitter den lyckligtvis i händerna på Jennifer Lawrence som gör rollen som verklighetens Joy Mangano. Hon uppfann på nittiotalet "mirakelmoppen" som så småningom gjorde succé på tv-kanalen QWC, som väl närmast kan liknas vid TV Shop.

"Joy"

USA.

Av David O. Russell.

Med Jennifer Lawrence, Robert De Niro, Bradley Cooper, Isabella Rossellini.

Längd: 2:04.

Från: 7 år.

Men när vi möter Joy är hon en ensamstående tvåbarnsmamma med ett fallfärdigt hus och en dysfunktionell storfamilj. En gång i tiden var hon bäst i klassen och sprudlade av kreativitet. Nu går hon på knäna, tyngd av slitsamma jobb, och allmänt krävande familjemedlemmar som räknar med att Joy styr upp deras tillvaro.

Tillsammans med den lite drömlikt flytande och skruvade tonen, utgör detta ändå en intressant upptakt. Jennifer Lawrence hittar rätt i gränslandet mellan den slitna morsan och den kaxiga tjejen som inte tar skit, särskilt inte från manliga affärsmän, och hennes värld av plastiga lågstatusprodukter för kvinnor fascinerar. Det blir ett slags märklig kombination av bekant och okänt, realism och surrealism.

Tyvärr så tappar filmen bort sig då och då. Joys omgivning är närmast demoniskt manipulerande och oförstående. De blir för mycket av konstruktioner som finns till mest för att förstärka Joys status som entreprenörsmartyr. Budskapet om underdogen som med två tomma händer sliter och kämpar sig till ekonomisk lycka, hamras in så hårt, att Joy till slut känns som ett bisarrt helgon i kapitalismens kyrka.