I en tunnelbane-entré, i ett hål i väggen med tio sittplatser ligger en av Japans bästa sushirestauranger som drivs av 85-årige Jiro Ono. Den har tre Michelinstjärnor och man måste beställa bord en månad i förväg.
Jiro är en excentrisk, lidelsefull kock, som driver personalen hårt. Den invecklade processen kräver vaksamhet i varje detalj. Riset ska vara exakt tempererat. Detsamma gäller för varje fisksort som ska ha rätt konsistens och smak. Slutligen ska fisken, sojan och riset bilda en enhet, som Jiro säger. Sushi må vara minimalistiskt, men ingen enkel sak.
Regissören David Gelb lägger stor tonvikt vid huruvida Jiros son kommer att kunna ta arvet vidare. Fadern är närmast en nationalklenod. Med sådana förväntningar är han dömd att misslyckas.
Men det intressanta är vad som gör Jiros sushi god. Sushibitarna är musikaliskt filmade. Det är roande när Jiro ler åt att hans team motvilligt masserar levande bläckfiskar och leverantörerna i alla led är riktiga karaktärer, som Jiro själv. Och Tokyos fiskmarknad, är en gripande värld för sig.
