Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

”Jimmie” är öppen för många tolkningar

Internationella recensenter har kritiserat ”Jimmie” för att använda vita svenskar för att väcka empati för verklighetens (syrianska) flyktingar. Branschtidningen Screen går till och med så långt att de jämför filmen med den satiriska reklamfilmen i Ruben Östlunds ”The square” där ett blont barn sprängs enbart för att manipulera åskådarens känslor.

Så illa är det absolut inte. Filmen är öppen för många tolkningar, möjligen lite väl många där berättelsen svävar fritt i ett anonymt krig bland okända människor. Jesper Ganslandt håller sig nästan uteslutande till barnets perspektiv och speglar 4-årige Jimmies (regissör Ganslandts egen son Hunter) förvirrade och fragmentariska upplevelser av flyktingströmmen som bytt riktning från det en gång så privilegierade Sverige. 

Jimmie

Drama

JIMMIE

Sverige. Av Jesper Ganslandt. Med Jesper Ganslandt, Hunter Louis Ganslandt, Christopher Wagelin. Längd: 1:30. Från: 11 år.

Den änglalike pojken (som avsiktligt delar namn med SD:s partiledare) flyr med sin pappa (Ganslandt själv) och är så beroende av honom och andras välvilja att det skär i hjärtat. Kameran fångar skickligt och vackert kärleken mellan far och son, där den pendlar mellan ögonblick av ljus och stunder av fasa. Den skyddande pappafamnen. Den sköra gummibåten.

För mig handlar det i slutänden inte alls om att väcka en avdomnad empati, utan att tvingas umgås med insikten att vem som helst en dag kan finna sig på flykt.

”Vem har sagt att just du kom till världen, för att få solsken och lycka på färden” skrev ju Evert Taube en gång. Det är en ganska självklar tanke, som tål att upprepas.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!