Snygge, alkoholiserade, genialiske, men impotente filosofiläraren Abe (Phoenix) anländer till ett fiktivt college någonstans i Rhode Island. Där föreläser han om Kant och Kirkegaard, så livstrött att han knappt noterar att den smartaste studenten Jill (Stone) får kåtslag av hans blotta närvaro.
De inleder ändå ett slags platonisk relation, där den buttre Abe mest halsar ur fickpluntan, medan Jill är ljuvt oskuldsfull i vita bohemkreationer, där hon glider mellan föräldrahemmet och pianolektionerna.
Skådespelarna ska väl egentligen inte klandras. Phoenix är verkligen attraktiv på ett underbart skabbigt sätt, och Stone är nästan överjordiskt flickaktigt perfekt. Typ som en alv.
Men så kommer Abe på att ett planlagt mord, vars enda motiv är rättvisa, är det som kan ge livslustarna inklusive viriliteten tillbaka, och därifrån blir allt en intellektualiserad fars av otroliga sammanträffanden och okontrollerad åtrå.
Någon smart sensmoral får man aldrig riktigt till, och jag börjar önska att Abe faktiskt ska välja den där jämnåriga looserkollegan (Posey) han ligger med. Det hade åtminstone överraskat.
