Redan väldigt omtalad och med rätta – ”I rymden finns inga känslor” är begåvad.
Ibland till och med rysligt begåvad.
Visst går det att påstå att unge Andreas Öhmans långfilmsdebut (från en tidigare novellfilm) inte sett ut så här om inte Jean-Pierre Jeunet, Wes Anderson och Ulf Malmros hållit på som de gör.
Men det finns väl inte någon som tagit sina första registeg opåverkad av andra? Svårigheten ligger ju i att klara av att ha en tydlig avsändare. Något Öhman alltså fixar galant.
18-årige Simon – Bill Skarsgårds ”stenansikte” är väldigt underhållande – har Aspergers syndrom och då är det räta linjer, konformitet och inga störande element som gäller.
När Simons bror (Wallström) bryter med sin flickvän startar den stora oredan. Och den blir inte direkt mindre när spralliga och oorganiserade Jennifer – Cecilia Forss ser jag gärna mer av – krockar med Simons universum.
Hjärtat är stort och bultar vackert här. Trots små (ekonomiska) medel har Öhman konstruerat ett infallsrikt kosmos fullt av fräschör.
Begåvat var ordet.