Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

I Gardells berättelse bor ett evigt budskap

”En komikers uppväxt” präglas av en kuslig känsla för detaljer, skriver Maria Brander.
Johan Rheborg och Jakob Eklund.

Det är omöjligt att se ”En komikers uppväxt” utan att färdas tillbaka till sin egen skoltid. 

Vem var jag i barnens obarmhärtiga hierarki? Kanske inte allra längst ned på botten. Men kan jag ha varit en Juha? 

En som emellanåt försökte rädda sig själv i skolgårdens maktspel, på bekostnad av andra?

Underlåtelsesynd är svår att minnas, men rädslan och ångern finns kvar, och sipprar mellan oss och bioduken i den här numera klassiska mobbningsberättelsen.

Jonas Gardells bok med efterföljande miniserie kom 1992, och gjorde tyvärr nog mindre skillnad än vad man kanske hade önskat. Jag gick själv på högstadiet åren därefter, och minns exakt samma stängda lärarrum, bortvända blickar och ångestframkallande korridorer.

I den här tappningen av ”En komikers uppväxt” har själva komikern, den vuxne Juha (Rheborg) och hans spöken, flyttats ut lite i periferin, till förmån för barnens verklighet i sjuttiotalets allt annat än paradisiska Sävbyholm. 

Skildringen präglas av en ofta kuslig känsla för detaljer: Klassen blir en vargflock där somliga nosar till sig varje tecken på svaghet och bevakar sitt revir genom att låta de svaga ge sig på de ännu svagare.

Att allt måste sluta med katastrof går tydligt att läsa i den vuxne Juhas bedrövade blick. Inte minst när han får besök i logen från en av sina gamla plågoandar (en oerhört obehaglig Jakob Eklund), och faller från sin upphöjda kändistillvaro tillbaka till att kräla i stoftet.

Möjligen har jag hört berättelsen lite många gånger nu. Sjuttiotalsskildringar har vi så det räcker och blir över av, och när filmen nyligen hade sin världspremiär i Toronto (under namnet ”My life as a comedian”) kan det ha framstått som att vi har en liten fixering vid plågade, ensamma pojkar: Från ”Fanny och Alexander” via ”Mitt liv som hund”, ”Ondskan” och ”Låt den rätte komma in”. 

Så här i Metoo-tider hade jag också varit nyfiken på att följa Jennys berättelse ytterligare, vilket Gardell till och med ska ha jobbat på, men jag får anta att producent-Sverige föredrog en tryggare remake.

I slutändan blir återträffen med Gardells ”En komikers uppväxt” ändå en upplevelse snarlik med att läsa evangeliet. När man närmar sig den bekanta texten på nytt känns det kanske inte så jätterafflande. Men i berättelsen bor ett evigt budskap som i varje ny tid blir något av ett drabbande passionsspel att förlora sig i.

EN KOMIKERS UPPVÄXT

Drama

 

 

Sverige. 

Av: Rojda Sekersöz. 

Med: Johan Rheborg, Loke Hellberg, Teo Dellback, Elisabet Xie, Jakob Eklund, Klara Zimmergren, Ulla Skoog, Fredrik Hallgren. 

Längd: 1:31. 

Från: 11 år.

Så bra är skådespelarna

Johan Rheborg

När jag för några år sen såg Johan Rheborg i scenversionen av ”En man som heter Ove” minns jag att han förmedlade sorg på ett avgrundsdjupt berörande sätt. Det liksom glittrade om honom. Den upplevelsen går igen här, när Rheborg får hålla sig strikt allvarlig på film.

 

Jakob Eklund

Rollen är egentligen bara ett litet gästspel, men när Eklund kliver in som mobbaren som förr är han så oigenkännlig och ond att det kryper kalla kårar längs med kroppen. Scenen mellan Rheborg och Eklund är en av filmens absolut starkaste.

 

Klara Zimmergren och Ulla Skoog

De kvinnliga veterankomikerna har kanske inte fått filmens tyngsta roller, men deras barska och bittra fröknar med chans på titeln årets sämsta lärare, är en speciell fröjd att se, och kräver ett hedersomnämnade.