Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

"Hur många kramar finns det i världen?"

Ellinore Holmer, Bosse Östlin, Per Morberg och Mats Melin på premiären av "Hur många kramar finns det i världen".Foto: Emma Johansson

DRAMAKOMEDI

Hur många kramar finns det i världen?

Sverige.

Av Lena Koppel.

Med Per Moberg, Claes Malmberg, Vanna Rosenberg, Bosse Östlin, Ellinore Holmer, Theresia Widarsson, Mats Melin, Maja Karlsson, Figge Norling.

Längd: 1.35.

Glada Hudik-gänget är tillbaka i en ny film om en filminspelning med Claes Malmberg i huvudrollen.

 

Peter (Malmberg) är pappa till utvecklingsstörda Kristina. Han får besök av Kristinas vänner som vill att han ska göra en film om dem. Han ser chansen att komma nära vårdaren Hanna (Vanna Rosenberg) och säger ja. Men när den sedan länge alkoholiserade reklamfilmsfotografen Max (Per Morberg) blir del i teamet börjar problemen.

Ett triangeldrama utspelar sig mellan Max, Hanna och Peter medan de utvecklingsstörda berättar om sig själva i verkligheten. En blandning mellan dokumentär och spelfilm.

 

Filmen lider av flera saker: manuset är för tillrättalagt. Moberg och Rosenberg lyser upp i några ögonblick, men det hettar aldrig till när Hanna försöker göra Max till en bättre människa eller Max gör farliga utsvävningar. Det finns inget flöde i dialogen.

Filmen är pepprad av mysighetsfaktor. Den sentimentala musiken har en benägenhet att alltid börja för tidigt för att visa hur man ska känna. Även när det ska vara action och dramatik, tryggar den som ett vadderat täcke.

 

Och rytmen: Titt som tätt kommer skådespelarnas reaktioner in för sent så att man börjar tänka på klippningen. Och fotot är för snyggt. Det är för många närbilder. Inget fel på reklamfoto - när Max filmar hör det till historien, men i övrigt vill man se mer av miljön och koncentrera sig på skådespelarna i stället för att tänka: ”åh vilken skarp person och vilken suddig bakgrund.”

 

Även om dessa skavanker finns, så händer något speciellt när de funktionshindrade agerar. De tillför en självklarhet. Det oförställda mjukar upp det styltiga manuset. Man berörs av rösterna. Av deras smärta i att leva i ett utanförskap.

Det kan alla relatera till.