Jennifer Lawrence var den tuffaste tonåring som gick att se på biograferna förra året. Ingen kunde stå emot hennes vilja av stenhårt stål och stora bultande hjärta i "Winter's bone".
Nu, 2012, undrar jag om det kommer någon som kan röra hennes Katniss Everdeen i "Hunger games"? Lawrence gör än en gång, och på samma övertygande vis, en kaxig och orädd ung kvinna som tvingats bli vuxen alltför snabbt och inte tar skit från någon.
I början blir likheterna mellan de två filmerna märkligt påfallande. Första kvarten från ett fattigt gruvarbetarsamhälle (i misärens Missouri?) känns det som att vara kvar i Debra Graniks fantastiska berättelse.
I ett postapokalyptiskt USA tvingas varje år 24 ungdomar slåss för sina liv i en dokusåpa. "Om två veckor är 23 av er döda och bara en överlever", förkunnar de genomcyniska spelmakarna för de unga som hämtats från de tolv slavliknande distrikt som omger den futuristiska huvudstaden. Där är det bara yta och en besinningslös konsumtion som gäller.
Kampen för överlevnad tv-sänds över hela landet som underhållning, men också för att skrämma de fattiga invånarna till underkastelse. Uttrycket den enes död, den andres bröd ges en väldigt konkret och blodig betydelse.
Ungdomarna väljs ut slumpartat och Katniss tar sin lillasysters plats som frivillig när dennes namn dras. Katniss är en duktig jägare och bågskytt, men ska det räcka för att klara sig med livet i behåll genom eldsvådor, giftig rök och andra hinder och tricks?
Nu kategoriseras förvisso denna dystopiska framtidsskildring som en "ungdomsfilm", eftersom Suzanne Collins bok sålts i en herrans massa miljoner exemplar och merparten till tonåringar.
Men man kan faktiskt för länge sedan ha slutat med Clerasil för att få bukt med finnig hy och inte längre behöva oroa sig för nästa skolprov - och ändå ha full behållning av Gary Ross film.
Regissören har varit med ett bra tag ("Big", "Välkommen till Pleasantville"), är 55 år och vet hur man förvandlar en utmärkt historia till en utmärkt film. För alla, oavsett ålder.
Så stoppa undan blodfattiga "Twilight" och låt Harry Potter för alltid vila i frid. Detta är smaskigare, mer spännande och nervigare, och med en samhällskritik som är både skarp och genomlysande.
Jag hungrar redan efter att se "Fatta eld" och "Revolt", de två övriga böckerna i serien, på biograferna.
Undrar om de får behålla sina svenska titlar då?
För vad var det för fel på "Hungerspelen"?
