Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

"Hunger Games - Catching fire"

Foto: Murray Close

När Katniss Everdeen (Jennifer Lawrence) vann Hungerspelen, tände hon en gnista av hopp bland rebellerna ute i distrikten. Något hjältinnan till en början är omedveten om. Istället är hon presidentens nickedocka och tvingas fejka sin kärlek till medvinnaren Peeta (Josh Hutcherson), i ett försök att lugna massorna.

HUNGER GAMES: CATCHING FIRE

Äventyr

USA. Av Francis Lawrence. Med Jennifer Lawrence, Josh Hutcherson, Liam Hemsworth, Woody Harrelson, Elisabeth Banks, Lenny Kravitz, Donald Sutherland, Philip Seymour Hoffman. Längd: 2.26. Från: 11 år.

Så bra är skådespelarna:

Jennifer Lawrence

Som äventyrshjälte klår hon Christian Bales Batman. Lyckas vara både mänskligt skör och odödlig. På nätterna plågas hon av ångest och mardrömmar. På dagarna är hon en bättre skytt än valfri "Sagan om ringen"-alv.

Josh Hutcherson

I första filmen hade han ungefär lika mycket utstrålning som prinsen i Disneys "Törnrosa". Men i uppföljaren har Peeta blivit mjukare och mer nyanserad. Man börjar till och med tycka om honom.

Philip Seymour Hoffman

Gör den där syrlige buffeln vi har sett så många gånger tidigare. Men avstår från att spela över, och blir med illasittande kavaj den perfekta realistiska kontrasten mot den maxade science fiction-miljön.

Donald Sutherland

I mina ögon har han varit genomond ända sen rollen som Attila i "1900". Här blandar han presidentens pondus och farbroderlighet med lagom mycket gift och hänsynslöshet.

Men inte ens den medialt sockrade kärlekshistorien kan dämpa upproret, eller den vinande piskan i handen på de Stormtrooperliknande soldaterna för den delen.

Som ett slugt drag låter president Snow (Donald Sutherland) i stället kalla till nya Hungerspel. Men inte mellan tonåringar från distrikten utan med tidigare vinnare som nu lever kändisliv i huvudstaden där alla ser ut som Lady Gaga.

Likt gladiatorer gör de entré på Capitols arena. På en scen så monumental att den lika gärna hade kunnat vara ritad av Albert Speer, förklarar presidenten spelen öppna.

Det är svårt att önska sig något mer av den här 90 minuter förtrollande upptakten. Från de nästan naturalistiskt tonade miljöerna hemma hos Katniss: Skogen, snön, solen genom dimman och de slitna industrierna, till spektaklet i huvudstaden och det hysteriska medieuppbådet. Det är den första filmen likt, men med den där avgörande kryddan i grytan. Som när Philip Seymour Hoffman kliver in som nytillsatt spelledare och visar sig vara oväntat perfekt i science fiction-sammanhang.

Den spelarena han har skapat, så att presidenten ska kunna komma undan med att mörda Katniss, är ett tropiskt "Robinson"-land med ovanligt dödlig flora och fauna. Spelledaren styr spelet mer än någonsin. Lite synd. Eftersom det trots allt var lite mer psykologiskt intressant när barnen tvingades ta livet av varandra i ettan. Det nya upplägget med mer blixtar och elaka apor tillåter å andra sidan mer action och effekter.

Mot slutet gör filmen en oväntad vändning mot ett abrupt slut som mest pekar mot nästa film i serien. Det blir minuset i kanten på ett i övrigt nästan perfekt science fiction-äventyr.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!