Allt hade kunnat sluta med dvärgmos med hobbit-topping om det inte vore för Beorn (Mikael Persbrandt) som dyker upp och räddar dagen.
Men här finns aldrig någonsin tid att stanna upp. Våra kortväxta vänner plöjer sig vidare och vidare, djupare in i sagans land. In i mystiken och fantasin.
Regissören Peter Jackson har begåvats med det senare i överflöd. Han mer än tecknar miljöer – han ger dem en aura. Tunga flingor av snö singlar ner och fastnar i dvärgarnas hår, skogen knakar och prasslar. En enda rörelse kan sända i väg ett ödesdigert eko.
Spindlarna som lockas fram genom vibrationer i nätet är något av det läbbigare jag sett. Så verkliga, så slajmiga. Som födda ur en mardröm kommer de krypande från varenda vrå. 3D-bilden utnyttjas hela tiden till max, vilket ger en svindlande känsla. Det är lite som att befinna sig i en labyrint där man inte vet vad som är upp och ner. Publiken får rutscha med genom grenverk, ruiner och på en forsränning som får Flumeride att framstå som en oskyldigt porlande bäck.
Och just när du trodde att du hade fått nog av trassliga skägg, och Bilbos Håkan Hellström-oskyldiga rufs, då dyker det upp några Bowie-bleka alver med plattångat hår. Alven Tauriel (Evangeline Lily) är en karaktär som inte finns med i boken, utan som skapats av Peter Jackson, troligtvis för att få in lite kvinnlighet i storyn, vilket behövs. Tauriel tillför faktiskt extra gnista till berättelsen, allt medan den accelererar mot Smaugs eld.
I trailern har jag tyckt mig se en dåligt dataanimerad drake. Jag måste ha sett fel. För Smaug är imponerande. Ett intelligent och vackert vidunder långt bortom Katla. Hade han inte varit så ond hade man velat dricka en kopp te tillsammans. Fantasi blir inte verkligare än så här.
