Nathalie är sju och Carl Hamiltons gudbarn. Eftersom han själv förlorat sin familj har hon blivit mer än så - en ställföreträdande dotter att bry sig riktigt mycket om.
Nathalies mamma är Säpo-höjdare och råkar ut för en hatstorm på nätet som gör henne till måltavla för islamistiska terrorister.
Dottern blir kidnappad och bricka i ett elakt spel, där amerikanska CIA finns med både här och där.
Hamilton är illusionslös och tämligen trött, dystert medveten om opålitligheten i agentvärlden. Om sina nuvarande chefer har han inga höga tankar, men han är plikttrogen och gamle basen DG är ett stöd.
Att han skulle svika sin guddotter är uteslutet.
Rätt mycket är sig likt från förra filmen. Även den här gången är Jan Guillous ursprungliga historia uppdaterad - förstås - med modern teknik och anknytningar till dagens terrornätverk. De synpunkter på storpolitiska ränker och småpolitiska klantigheter som Guillou en gång ville plantera hos sina läsare är i stort reducerade till amerikanskt fulspel.
Den förra filmen hade sina brister - framför allt saboterades den av sina kantiga repliker - men den gav ändå nytt liv åt vår enda svenska superagent.
Nu tycks satsningen passerad och förbi. Tvåan blir ohjälpligt en i mängden av oinspirerade actionhistorier som tassar fram genom mörka källargångar och svåröverskådliga intriger på väg till en förvirrande slut- strid.
Inte ens de känslomässiga banden mellan den tuffe hjälten och hans utsatta skyddsling håller. Nathalie är till sist inte mer än ett vanligt uppdrag för den hårde gudfadern.
Det är orättvist mot dem båda och berövar filmen en laddning den så väl skulle behöva.
