Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

"Gone girl"

"Det här precis den här typen av filmer Fincher ska göra", skriver Expressens Maria Brander. Foto: Photo: Merrick Morton

Thriller

USA.

Av David Fincher.

Med Ben Affleck, Rosamund Pike, Carrie Coon, Neil Patrick Harris.

Längd: 2.29.

Från: 15 år.

Så bra är skådespelarna

Ben Affleck

Perfekt typecastad som den snygga och lyckade killen som folk av någon besynnerlig anledning ändå inte tycker om. (Ni minns väl nätilskan när Affleck landade Batman-rollen tidigare i år?)

 

Rosamund Pike

Briljerar i en roll som måste vara varje skådespelares dröm. Får visa upp hela registret och lyckas med att vara så där underbart filmstjärnehypnotisk på bioduken.

 

Carrie Coon

Spelar Nicks tvillingsyster som stöttar honom genom utredningen. En sån där karaktär som ska föreställa en helt vanlig osnygg människa. Hade nästan kunnat platsa i "The Wire".

Neil Patrick Harris

Kan inte säga för mycket om den här rollen för då spoilar jag allt. Men jo, han är obehaglig. På rätt sätt.

"När jag tänker på min hustru tänker jag alltid på hennes huvud. Till att börja med är det formen på det."

Filmen börjar som Gillian Flynns bästsäljande bok med ett slags styckmördaraktig kärleksförklaring som för tankarna till Finchers egen "Seven" eller mästaren Hitchcock. Inte minst tack vare huvudkaraktären Amy (Rosamund Pike) som när hon tittar upp mot kameran personifierar den mystiska blondinen, en modern Kim Novak eller Tippi Hedren.

Dessutom bevisar sig David Fincher återigen som en minst sagt värdig arvtagare av titeln "Master of suspense". Spänningen är konstant. Berättelsen som en skicklig schackspelare – alltid steget före.

 

Amy och Nick Dunne (Affleck) är det irriterande perfekta paret. De är snygga, välutbildade och världsvana New York-bor som till råga på allt är ständigt kåta på varandra. Men när, de i kölvattnet av lågkonjunkturen, blir av med sina jobb som journalister tvingas de flytta till Nicks hemstad Missouri och ett medelmåttigt villaliv. Förändringar som sliter på äktenskapet, och när Amy rapporteras saknad, dröjer det inte länge innan mordmisstankar riktas mot hennes man.

Den förutsägbara upptakten gör sitt jobb och invaggar oss i falsk säkerhet inför det som komma skall. Vad som börjar som en smart relationskomedi, blir snabbt polisthriller, men så småningom även Bergmanskt maktspelande äktenskapsdrama och till slut nästan skräckfilm.

 

Replikerna är sylvassa, stämningen olycksbådande grå, och rollsättningen perfekt ända ned till birollsnivå. Det är precis den här typen av filmer Fincher ska göra – där åskådaren får lägga pussel och sätta ihop ledtrådar. Vävas in i ett nät som paralyserar så till den grad att man till slut är beredd att köpa nästan vilken bisarr upplösning som helst. Man liksom bara ligger där och kvider om att få bli mindfuckad igen.