"När jag tänker på min hustru tänker jag alltid på hennes huvud. Till att börja med är det formen på det."
Filmen börjar som Gillian Flynns bästsäljande bok med ett slags styckmördaraktig kärleksförklaring som för tankarna till Finchers egen "Seven" eller mästaren Hitchcock. Inte minst tack vare huvudkaraktären Amy (Rosamund Pike) som när hon tittar upp mot kameran personifierar den mystiska blondinen, en modern Kim Novak eller Tippi Hedren.
Dessutom bevisar sig David Fincher återigen som en minst sagt värdig arvtagare av titeln "Master of suspense". Spänningen är konstant. Berättelsen som en skicklig schackspelare – alltid steget före.
Amy och Nick Dunne (Affleck) är det irriterande perfekta paret. De är snygga, välutbildade och världsvana New York-bor som till råga på allt är ständigt kåta på varandra. Men när, de i kölvattnet av lågkonjunkturen, blir av med sina jobb som journalister tvingas de flytta till Nicks hemstad Missouri och ett medelmåttigt villaliv. Förändringar som sliter på äktenskapet, och när Amy rapporteras saknad, dröjer det inte länge innan mordmisstankar riktas mot hennes man.
Den förutsägbara upptakten gör sitt jobb och invaggar oss i falsk säkerhet inför det som komma skall. Vad som börjar som en smart relationskomedi, blir snabbt polisthriller, men så småningom även Bergmanskt maktspelande äktenskapsdrama och till slut nästan skräckfilm.
Replikerna är sylvassa, stämningen olycksbådande grå, och rollsättningen perfekt ända ned till birollsnivå. Det är precis den här typen av filmer Fincher ska göra – där åskådaren får lägga pussel och sätta ihop ledtrådar. Vävas in i ett nät som paralyserar så till den grad att man till slut är beredd att köpa nästan vilken bisarr upplösning som helst. Man liksom bara ligger där och kvider om att få bli mindfuckad igen.
