Gloria är glad 50-plussare - eller i vart fall vill hon se sig så. Lyckligt skild, flitig på dansgolvet och flörtig i baren saknar hon inte tillfälliga sängkamrater.
Med sina vuxna barns telefonsvarare pratar hon mest varje dag. Ungdomarna själva försöker hålla distans - dottern tar skydd hos en charmig svensk skidluffare - så den enda som på allvar tyr sig till henne är stökige grannens fula katt.
Ända tills hon träffar Rodolfo.
Fast även han har sitt, visar det sig - de vuxna döttrarna behöver ständig uppmärksamhet. För Gloria blir inte mycket över.
Däremot riktar filmen alla strålkastare mot henne. Paulina García är ständigt i bild och utmärkt i rollen. Hennes vinnande leende är befriande - och ansträngt. Jakten på kärlek leder inte självklart till lycka.
I stället är hennes och filmens styrka - trots alla romantiska ambitioner - ett slags outslitlig vardaglighet. Hos frissan övermannas hon av de Mahler-toner vi förknippar med "Döden i Venedig" men har kraft och mod att handskas även med den sortens insikter.
Gloria kommer att discodansa vidare - med eller utan partner.
