Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

GETINGBETYG: Så bra är I, Tonya

 

Vem vill bli en trist isprinsessa, när man kan bli Tonya Harding? Filmen ”I, Tonya” lyckas med hjälp av attityd, svart humor och ett slags reflekterande empati, återupprätta den skandalsvärtade konståkningsstjärnans heder. Hon blir den perfekta antihjälten i torrt krusigt hår, rougeskrikiga läppar och ett långfinger i luften. Tonya Harding var heavy metal på is, och det fick hon så småningom sota för.

Konståkningen från OS i Lillehammer 1994 där Nancy Kerrigan slutade tvåa, och Harding som åtta, är ett av de mest sedda ögonblicken i amerikansk tv-historia, och det berodde så klart på den dramatiska prologen: Järnrörsattacken på Hardings största rival Kerrigan blev en skandal av episka proportioner. Det var sagan om Snövit och häxan, och i den fanns ingen nåd, oavsett hur stor Hardings inblandning faktiskt hade varit i dådet.

Men i ”I, Tonya” synas den amerikanska drömmen som falsk. I den konservativa konståkningsvärlden hade det garanterat aldrig blivit någon bal på slottet för skitiga askungen. Det spelade liksom ingen roll hur rosaglittriga dräkter Harding än sydde, de var ändå alltid fel i ett sammanhang där alla andra tävlade i kläder för tiotusentals kronor. Harding blev den första amerikanska kvinnan att landa en trippel axel, men inte ens den bragden var nog för att tvätta bort hennes white trash-stämpel. 

Något filmen minst sagt tar fasta på. Berättelsen bygger på faktiska intervjuer med de inblandade, som fullkomligt dryper av fattigdomsmarkörer, fula kläder, ovårdat språk, kedjerökning och desperata livsval. Formen är humoristisk, med luttrade kommentarer rätt in i kameran, och rolltolkningar förhöjda upp till nivån av galenskap. Tonya Hardings mamma LaVona framstår snarare som ett narcissistiskt monster än bara en kass morsa.

Säkert kan man kritisera detta. Att i ett slags skruvad ”Spinal Tap”-tolkning av världen på is, få se Harding misshandlas av sin man gång på gång är en avancerad balansgång. Likaså att göra sig rolig över det utsatta redneck-livet.

Men filmen klarar numret, tack vare, att lojaliteten till Tonya är så total, och för att det här kaxiga stycket av krass komik och bländande kitschig konståkning, signalerar så mycket mer styrka än vad en traditionell snyftare någonsin hade gjort.

I, Tonya

Dramakomedi

USA. Av Craig Gillespie. Med Margot Robbie, Sebastian Stan, Allison Janney, Julianne Nicholson. Längd: 2:00. Från: 11 år. 

 

Så bra är skådespelarna

Margot Robbie

Skådespelar med hela kroppen och lyckas få till ett uttryck där Tonya Hardings kropp på en och samma gång utstrålar något kuvat och en enorm styrka. Det är lysande!

 

Allison Janney

Oscarbelönades för prestationen som Tonyas mamma, och det kan man ju förstå. För det här är sådan där galen paradroll som man bara vill luta sig tillbaka och njuta av.

 

 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!