Josh Brolin spelar supersnuten O'Mara som tillsammans med charmören Wooters (Ryan Gosling) och en handfull udda (polis)karaktärer får i uppdrag att jaga bort maffiabossen Mickey Cohen (Sean Penn) från västkusten. Det är ingen lätt uppgift då maffian mutat både polis och domare och svårare blir det när Wooters faller för Grace (Emma Stone) som "ägs" av just Cohen.
Platsen är Los Angeles, året 1949, och för att vi aldrig ska glömma var vi är peppras scen efter scen med tidstypiska bilar, kläder och musik. Den här tiden befolkades av gangsters i snygga kostymer, hårdkokta snutar med hatten på sned och ciggen i mungipan.
Även genom fotot känner vi historiens vingslag och dras in i denna oemotståndliga värld som fått ett slags antikt mättnadsfilter över sig. Allt är förstärkt och lite nedtonat på samma gång och regissören Ruben Fleischers kärlek till genren och Bogart/Cagney-gangstern råder det ingen tvekan om.
Det är snyggt, historien är spännande och ensemblen, ovan nämnda plus underbara birollsskådisar, en dröm, men filmen styr ur kurs. Grunden till det, förutom Sean Penns fejknäsa som står lite i vägen för hans karaktär, är att filmen från ruta ett känns tillrättalagd och lite förutsägbar.
Man kan inte låta bli att minnas filmer på samma tema som berättats på bättre sätt, de schyssta biljakterna och kulregnet i slow motion till trots. Och de återkommande hänvisningarna till att grabbarna har erfarenhet från kriget, att de är amerikanska hjältar som fortsätter att riskera sina liv för den goda sakens skull blir ganska snart tröttsamma.
Bitvis levereras, ofta i förbifarten, träffsäkra kommentarer och liknelser, men rafflande blir det aldrig. Våra hjältar O'Mara och Wooters är kompetenta och den senare hyfsat älskvärd, men man orkar inte engagera sig nämnvärt och ingen får chansen att utveckla sin karaktär.
Historien saknar önskvärd nerv och nyanser och skurken Mickey Cohen är uträknad redan från början på något sätt. Underlaget är värt en fyra i betyg, men resultatet når bara fram till en stark tvåa.
