Lägg till det Ulf Malmros som redan gjort en av svensk films mest sprudlande retroskildringar när ”Tjenare kungen” tog oss tillbaka till 1984, och du borde ha två pusselbitar slipade för perfektion. Ändå gängar det inte helt. Lite som att filmen trasslar i ett limbo i tiden eller i en förtjusning för sjuttiotalet?
LÄS MER: Nu gör ”Solsidan” comeback – som film
Lätt hänt. För den där skivbutiken där Svante (Elias Palin) jobbar med Bengan (Henrik Dorsin) är onekligen något alldeles särskilt med sin otympliga kassaapparat och vinyler märkta instrumental eller psychedelia. Bengan skrävlar om sin tvärflöjtslåt om ett gråtande norrländskt kalhygge, medan Svante tar tunnelbanan hem. En sån där modern blå som visst råkar ha ändhållplats 2016. Perfekt för Svante som råkar ha en hjärtsjukdom som endast kan botas i vår tid, och här finns ju dessutom charmiga Elsa (Victoria Dyrstad) som bor i det som var Svantes lägenhet.
”Flykten till framtiden” en skönt godhjärtad film
Kärlek och kulturkrockar på en sjuttiotalsgata som nästan har julkalenderns sagoskimmer blir en hemtrevlig mix. Men alla tidsresorna hit och dit blir i längden transportsträckor som får Svante att förbli en blek figur omringad av skämt om ”ormgrop” och ”röka holk” som var jättekul första gången, men inte den femte.
LÄS MER: Malmros regisserar ny film med sin fru
I övrigt är tempot lite lojt, och jag kommer på mig själv med att längta efter besöken hos Dorsin som fungerar lite som en tvångsmässigt rolig sketchapparat i en film som annars mest verkar vilja få till lättsam ”Tillbaka till framtiden”-romantik.
Filmen hade nog tjänat på om man valt väg mot antingen det Grotescourflippade eller den lite mer jordnära men kitschiga Malmrosintimiteten. Men dessa invändningar till trots, så är ”Flykten till framtiden” en skönt godhjärtad film, med några perspektivgivande iakttagelser och mängder av fulsnygg nostalgi för både öron och ögon.
Följ Expressen Nöje på Facebook - där kan du kommentera och diskutera våra artiklar.
