Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

"Fem trappor upp"

öjligtvis kan detta fungera som identifikationsmaterial för alla Hemnet-knarkare där ute.

Om ”Fem trappor upp” hade utspelat sig i Sverige hade den handlat om ett kultiverat äldre par som tvingas flytta från lägenhet högst upp i ett charmigt hus på Hornsgatspuckeln till en kulturkåk bortåt Monteliusvägen, alltmedan Slussen-striden rasar i fonden.

"FEM TRAPPOR UPP"

DRAMAKOMEDI.

USA. Av: Richard Loncraine.

Med: Morgan Freeman, Diane Keaton, Cynthia Nixon, Carrie Preston. Längd: 1:32.

Från: Barntillåten.

Men nu befinner vi ju oss förstås i New York, där den pensionerade läraren Ruth Carver (Keaton) och konstnären Alex Carver (Freeman) har svårt att slita sig från den gemensamma Brooklynlägenheten, ett före detta skyffe som mäklaren Lily (Nixon) nu har värderat till 8,5 miljoner kronor.

Här har de ju tillbringat ett fyrtio år långt äktenskap, men fem trappor utan hiss är inte nådigt mot gamla knän, så en bekvämare Manhattanvåning kanske måste duga som substitut.

Nämnde jag att det är väldigt svårt att tycka synd om paret Carver? För även om de verkar hur trevliga som helst, och har fått kämpa mot ständiga fördomar i sitt blandäktenskap, så verkar deras nutida bekymmer mest ha karaktären av dagens i-landsproblem:

Hur många tiotusentals kronor ska de egentligen lägga på att operera deras till åren komna hund Dorothy, och hur mycket kommer det möjliga terrordådet på Brooklyn bridge att påverka lägenhetspriserna?

Scener från smått kaotiska lägenhetsvisningar blandas med drömska tillbakablickar från parets yngre och lite mer rebelliska dagar tillsammans. Morgan Freeman ser så mysig ut, att man skulle vilja bli runtburen och vyssjad till sömns av honom, gärna i en lägenhet som badar i gyllene ljusinsläpp.

Men som film blir det ganska stillastående, hur mycket Cynthia Nixons mäklare än höjer den energiska rösten.

Möjligtvis kan detta fungera som identifikationsmaterial för alla Hemnet-knarkare där ute. Men jag blir mest stressad av att röra om i latenta ångestbeslut om homestyling, budgivning, och den eviga frågan om att köpa eller sälja först. För den som är sugen på seniorromantik i New York, hänvisar jag i stället till utmärkta ”Love is strange” som fick en alltför kort tid på biograferna i vintras.