Elysium är de rikas och mäktigas ö någonstans i närmaste rymden, eller ännu närmare - för där finns klar luft och prunkande trädgårdar. Den högteknologiska idyllen är stilren och vacker - där pinas ingen av sjukdom och elände.
Ner till jorden tar det några minuter med färjan.
Där är överbefolkat kaos. Vi befinner oss i mitten av nästa århundrade och Los Angeles-slummen växer med hisnande uppfinningsrikedom på höjden. I denna nedslitna värld lever våldsmän och småskurkar, men framför allt alla fattiga och exploaterade.
Max är en av dem, en före detta biltjuv som blivit fabriksarbetare. Alltsedan barndomen drömmer han - som alla andra - fåfängt om Elysium. Sitt löfte till lekkamraten Frey - att en dag ta henne dit - verkar han inte kunna uppfylla.
För enbart behöriga släpps in. Järnhårda robotar sköter ordningen, Max och Frey och deras likar har inte en chans. "Båtflyktingar" som närmar sig i slitna luftskepp skjuts ner och de som ändå lyckas nå fram blir omedelbart tillbakaskickade.
Sydafrikanske regissören Blomcamp blev Oscarnominerad för manuset till långfilmsdebuten "District 9" för några år sedan. Då gjorde han strandsatta utomjordingar till främlingsfientlighetens offer. Nu låter han ett gammaldags klassamhälle återuppstå i sin värsta form och vi inser att det fortfarande är brutal verklighet för en majoritet av jordens befolkning. Makten - den politiska och ekonomiska - finns alltid hos andra någon annanstans.
Blomcamp är bara 33 år men har redan haft en karriär som 3D-animatör, action är hans specialitet - så när han nu i sin andra film fått Hollywood-resurser blir det en häftig resa. Men han tappar aldrig fokus - även om det mot slutet möjligen blir mer våld än storyn kräver. I botten ligger en humanistisk berättelse om globala orättvisor fullt synlig. Den kan påminna om litterära klassiker som "1984" eller filmiska som "Blade runner".
Att huvudpersonen bär samma namn som Mad Max, en av science fiction-filmens häftigare kämpar, behöver inte vara en tillfällighet.
