Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Efter fiaskot – naivt fokus på att skaffa barn

Dramat ”Fågelfångarens barn” har ett naivt fokus på reproduktion och hade passat bättre i renodlad fantasy. 

Så bra är filmen.

Efter det episka fiaskot med kalkonen ”Tre solar” (2004) är det en smula förvånande att Richard Hobert återigen vågat satsa på ett historiskt drama som inkluderar storslagna vidder, skäggiga frisyrer, och karga levnadsvillkor. 

Tack och lov tar han oss inte hela vägen tillbaka till medeltiden, utan nöjer sig med Färöarna under sent 1800-tal. Här lever fågelfångaren Esmar (Rudi Køhnke som ser ut som ”Utvandrarna”-versionen av Khal Drogo i ”Game of thrones”) och hans trogna hustru Johanna (Vigdis Hentze Bjørck). De är lyckliga tillsammans, men förbannade med döttrar. Tre stycken har de, och innan årets slut måste paret producera en son, för att inte enligt Färöisk lag berövas sitt arrende. 

Lösningen? Att Johanna i hemlighet ligger med nån annan i hopp om att en lite annorlunda genpool ska få fart på gossebarnsfabriken. Så paret börjar leta efter en lämplig förbipasserande sjöfarare, vilket så småningom leder till komplikationer.

Det skoningslösa ölandskapet är magnifikt, men om man bortser från de vackra bilderna är det ändå svårt att inte fnissa lite åt filmens naiva fokus på reproduktion som faktiskt hade passat bättre i renodlad fantasy än i något som vill bli taget för seriöst drama.

FÅGELFÅNGARENS SON

Drama

Sverige. Av Richard Hobert. Med Rudi Køhnke, Livia Millhagen, Hedda Rehnberg, Vigdis Hentze Bjørck. Längd: 1:44. Från: Barntillåten.