Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

"Eddie the eagle"

Ur: "Eddie the eagle".Foto: Larry Horricks / Larry Horricks

Crash! Boom! Bang! Eddie the Eagle dråsar ned från ännu ett backhoppartorn, men landar ändå mjukt i hjärtat.

Med maxad bromance, toppad med en skopa åttiotalskitsch, är det omöjligt att värja sig mot den här må bra-upplevelsen.

BIO

"Eddie the eagle"

Komedi

Storbritannien.

Av Dexter Fletcher.

Med Taron Egerton, Hugh Jackman, Christopher Walken, Edvin Endre.

Längd: 1:46.

Från: 7 år.

Så bra är skådespelarna

Hugh Jackman

Det är inte lätt för honom att lyckas skrapa bort Wolverine från publikens näthinnor. Men det här är ett lyckosamt steg. Till en början är han ett hårt inbundet testosteronpaket, men så snart han börjar muttra vecklar något mjukare och till slut roligt ut sig.

Taron Egerton

Med huvudrollen i ”Kingsmen” är han ett av filmindustrins senaste stjärnskott, och detta är ännu ett styrkebevis. Egerton övertygar som OS-nörd och utstrålar imponerande mycket charmig karisma, samtidigt som han lirar samspelt med Hugh Jackman.

Edvin Endre

Sonen till Lena Endre och Thomas Hanzon har inte synts på film sen Fjällbackamorden och ”Tyskungen”. Men här dyker han plötsligt upp, och känns trovärdigt finskt tystlåten som backhopparen Matti Nykänen.

Den sanna berättelsen om hur Eddie ”The Eagle” Edwards, mot alla odds, lyckades kvalificera sig för OS i Calgary 1988 är ju som gjord för känslosam komedi. Inte minst med tanke på att Eddie som första britt någonsin tävlade i backhoppning – och kom sist. Men i stället för att hånas, blev han en älskad antihjälte, och ett sällsynt bevis för att det kan vara viktigare att deltaga än att vinna.

Filmen gör det heller inte onödigt svårt för sig. Här finns en ondsint olympisk kommitté, ett knippe mobbande proffshoppare, en butter arbetarklasspappa och en stöttande mamma. Men framför allt så finns här Eddie, spelad av den charmige ”Kingsman”-stjärnan Taron Egerton.

Fantastisk kemi

Till en början känns det som att han ansträngt sig lite väl hårt för att våga spela ful och töntig. Men prestationen växer, och den kisande blicken, ansiktsryckningarna och klumpiga gången blir till slut ett med rollen. Dessutom finns här en fantastisk kemi med Hugh Jackman, som spelar den fiktive amerikanske tränaren Branson.

En gång bäst, nu en muttrande kantstött alfahanne med fickpluntan klistrad i handen. En Wolverine på dekis.

Motvilligt tar han sig an Eddie, men snart uppstår den ljuvligaste vänskap, klockrent visualiserad i en remake av hoppscenen från ”Dirty dancing”. Det är vansinnigt roligt, och genomsyrat av en väl avvägd dos åttiotal. Decenniet sätter sin prägel genom filmmusiken, men också i fyndigt placerade referenser till Bo Derek och ”Bolero”.

En stor liten film

Överhuvudtaget är det fingertoppskänslan som får den här filmen att flyga över förutsägbarheterna. Eddie är precis lagom mycket klumpig klant och berörande kämpe. Backhopparmiljöerna är både skrattretande svindlande och gripande vackra. Medan skådespelarna vet exakt när det är dags att sluta larva sig, och börja snacka allvar. På så vis blir detta en stor liten film, lite på samma sätt som Eddie Edwards var en stor liten atlet.