Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Django unchained

Spelar monster. Leonardo Di Caprio spelar ett rasistiskt monster i Quentin Taran- tinos nya film "Django unchained".Foto: Columbia Pictures

VÄSTERN
Django unchained
USA. Av Quentin Tarantino. Med Jamie Foxx, Christoph Waltz, Leonardo DiCaprio, Samuel L Jackson, Karry Washington. Längd: 2.45. Från: 15 år.

Så bra är skådespelarna

Jamie Foxx

Av den hämmade Django blir småningom hämnaren Django. Men de bra replikerna och de tacksamma scenerna är alltför sällan hans.


Christoph Waltz

Österrikaren som blivit Tarantinos favorittysk är än en gång lysande, en talför och elegant pris- jägare med visst rättspatos men brist på samvete.


Leonardo DiCaprio

Plantageägaren på Candyville är ett rasistiskt monster som DiCaprio laddar med farligt gemyt och mestadels återhållet ursinne.


Samuel L Jackson

Housenigger på Candyville - nigger är filmens favoritord - och slaveriets motsvarighet till mr Carson i "Downton Abbey", tänker vitare och smartare än sin ägare. Jackson bättre än nånsin.

I mitten av 1800-talet - två år före amerikanska inbördeskrigets utbrott - är nyköpta slavar på väg genom vildmarken. Den dystra processionen hejdas av en talför tysk som - med typiska Tarantino-metoder - köper en av slavarna.

Slaven heter Django. Mot vissa tjänster kan han vinna både friheten och en handfull dollar.

 

Titeln är en hyllning till den italienska västernfilmen, till Sergio Leone och - framför allt - hans mindre prisade kollegor. Det kom en "Django" redan 1966, Franco Nero som gjorde huvudrollen skymtar även nu.

Förtexterna ser också ut som de gjorde på den gamla tiden och delar av musiken har välkänt Morricone-stuk. Ekon kan även höras från svart amerikansk B-action och från en beryktad slavfilm som Tarantino hyllat, "Mandango".

 

Men den här historien är Tarantinos egen. Den slingrar fram genom de slavägande sydstaterna, men handlar mer om sadistiskt våld och sanslösa övergrepp, om hat och hämnd än om gryende frihetsdrömmar. Tysken må stå på slavarnas sida men är långt ifrån någon mystomte, han försörjer sig som prisjägare.

 

Riktigt stökigt blir det när han följer sin nyfrie vän till den stora bomullsplantagen Candyland där ägaren tränar slavar att slåss i mandingo-fighter och den mest betrodde husslaven är en "Onkel Tom" i megaformat.

Dialogerna är lysande - brutalt roliga - och bilderna storslaget dramatiska.

För historier är Tarantinos grej. Där- emot är inte historia hans styrka. Så precis som efter "Inglourious basterds" för några år sedan får han kritik, nu för en skev bild av slaveriets sista tid.

 

Möjligen befogat, men han har i alla fall tagit upp ämnet som Hollywood ogärna rör. Problemet är egentligen något annat - Tarantinos gränslöshet.

Lika briljant som han berättar, lika svårt har han för att sätta punkt. Att han ändå lyckas skapa en engagerande helhet är en bedrift.

På Tarantino-vis sprutar mycket blod - det här är underhållningsvåld med tonvikt på ordets båda delar - och det kan kännas nödvändigt att blunda ibland. Men däremellan finns rätt mycket värt att se.