Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

"Creed"

Foto: Barry Wetcher

I Hollywood kallas det största filmkalkonpriset för Golden Raspberry eller Razzie, och ingen är så förknippad med det som Sylvester Stallone. 14 gånger har han blivit nominerad, 4 gånger har han vunnit.

Kultstämpeln från Rocky har fått slåss mot utskrattad action.

Men 2016, 40 år efter den första Rocky-filmen sluts cirkeln.

BIO

"Creed"

Drama

USA. Av Ryan Coogler.

Med Michael B. Jordan, Sylvester Stallone, Tessa Thompson.

Längd: 2:13.

Från: 11 år.

Så bra är skådespelarna

Sylvester Stallone

Så nedtonad och sårbar. Det är fantastiskt att se hur Stallone under den där machoactionhjälten är en suverän skådespelare med känsla både för humor och sorg.

Michael B. Jordan

Ett självklart stjärnskott i Hollywood som utstrålar här både ungdomlig hunger, livsfarlig envishet och fumlig osäkerhet. Är typen med hela registret från drama till komedi och action.

Tessa Thompson

Medverkar här med sin egen musik, och har tidigare kunnat ses i både ”Selma” och ”Dear white people”. Älskar att hon gör Bianca till mer än en typisk flickvänsroll, och fyller henne med en egen vilja, personlighet och avväpnande charm.

Då liksom nu är Stallone Oscarsnominerad, och jag är så barnsligt förtjust i den här ärrade comebacken att jag inte kan önska annat än att han får statyetten.

”Creed” är i likhet med ”Star Wars: The force awakens” ingen reboot, utan ett kärleksbrev till den fösta filmen, signerad en hyllad regissör.

Ryan Coogler gjorde 2013 indiefavoriten ”Last stop fruitvale station”, och tar därifrån med sig både huvudrollsinnehavaren Michael B. Jordan och känslan för en autentisk stämning.

Känslan är på en och samma gång varmt familjär och gatuhård, när Apollo Creeds okände, oäkte son Adonis (Jordan) söker upp faderns gamle motståndare Rocky och efterfrågar hans tränartjänster. Givetvis säger Rocky först nej, sen ja.

Mängder av charm

Liksom sin föregångare tangerar ”Creed” såpan, med sin kombination av ibland orealistisk handling och otroliga sammanträffanden.

Men det gör inget, för den kompenserar för allt med mängder av charm, varsam nostalgi, och en modernt uppdaterad ruffig känsla.

Philly är sig slitet likt, men svänger nu över ett hiphop-soundtrack, och sorger från förr.

Rocky är märkt av förluster, inte minst mänskliga. Ensam sköter han sin restaurang Adrian, medan han faderligt närmar sig den unge Creed. Han som redan förlorat sin far, men som hittar kärleken i musikern Bianca som sakta håller på att förlora hörseln.

Deras relation är rörande gullig, som ett eko av Rocky och Adrian.

Hoppingivande sätt

Teman av smärta, förlust, och att resa sig upp igen genomsyrar, på så vis filmen på ett enkelt, men sympatisk hoppingivande sätt.

Boxningsmatcherna blir självklara och snyggt filmade crescendon, och när den bekanta slingan från ”Gonna fly now” tonar in mot slutet, så sitter jag där och fånler med något tårögt på insidan.